17 april 10:00
Nästa webbinarium:
Visa fler

Jessica jobbar 1365 meter under jord

Att arbeta i en gruva är inte riskfritt men för Jessica spelar det ingen roll. Hon älskar stämningen under jord. Hör henne berätta om flytten från Karlskoga till Kiruna och hur det är att köra en lastmaskin som väger över 80 ton i trånga mörka gruvgångar.

Jessica Asplund:
Alltså, på riktigt, vilket as. Så tänkte jag. Alltså, det är helt magiskt. Jag tänkte att det här lär jag mig aldrig. Nu är man ju där, men då trodde jag att det här lär jag mig aldrig. Jag kommer aldrig att lära mig det här. Jag vet inte vad det är som är så roligt, men det är liksom ... Skön stämning, jag gillar att vara där nere. Jag är som ett murmeldjur. [skrattar]

[vinjettmusik]

speaker:
Du lyssnar på Arbetsförmedlingens jobbpodd, en serie med intressanta berättelser om olika personers vägar till jobb och studier. I dag med Veronica Martinsson. Gäst är Jessica Asplund.

[musik]

Veronica Martinsson:
Efter 24 år på fabriksgolvet i Karlskoga ville Jessica göra något annat. Hon började se sig om efter ett nytt jobb och hittade ett i Kiruna. I dag är hennes arbetsplats 1 365 meter under jord, i en av LKAB:s gruvor. Hur är det att ha sin arbetsplats under jord och hur klarar man av vintern i norr, om man som Jessica inte är så förtjust i snö, fjälltoppar och friluftsliv?

[musik]

Jessica Asplund:
Jag heter Jessica Asplund nu, nygift sen 8 april. Vi är i Kiruna. Här hamnade jag för två år sen, drygt. Två och ett halvt. Jag såg en jobbannons och sen sökte jag. Jag tänkte att det händer ju ingenting. Men ritsch-ratsch ringde de härifrån och ville träffa mig. På den vägen var det. [skrattar]

Veronica:
Men berätta, vad gjorde du innan? Hur ser din bakgrund ut?

Jessica:
Jag har jobbat 24 år i läkemedelsbranschen som truckförare och lageroperatör. Och sen var jag inne en snabbvisit på kriminalvården i Karlskoga, i åtta månader, ungefär. Jag har jobbat parallellt sedan 2002 som ordningsvakt. Jag hade det som lite extra sysselsättning. Så det är väl så det har sett ut hela vägen.

Veronica:
Men sen hände det någonting som gjorde att du fick nog av det, eller? Kan du berätta lite hur det var?

Jessica:
Ja, nej, men man kommer ju till någon del i livet när man känner att nej, jag måste ... Man känner att kollegorna börjar bli jobbiga. Man tycker liksom att det är inget kul längre. Man känner bara att jag måste göra någonting och jag måste göra det för mig, inte för någon annan. Och min dotter var stor och pluggade på universitet själv och så. Nej, men, why not? Shoot. Man lever bara en gång, så är det. Min filosofi. Prova. Vad kan hända? Ingenting kan gå fel om det ... Och vill man flyttar man hem igen, om man inte trivs.

Veronica:
Men då när du tackade ja till jobbet, vad visste du? Hade du varit i Kiruna, vad visste du om Kiruna?

Jessica:
Aldrig någonsin hade jag varit här. Jag tittar väl typ på kartan och sen hittar jag någon rolig bild på Facebook. ”När jag såg Kirunaskylten visste jag att jag hade gått för långt”, typ. [skrattar] Det var väl så jag kände. Men nej, det var ju bara att köra. Jag var uppe här och allting var bara snö, snö, snö. Men, ja, ja, jag är här för jobbet. Jag får väl se hur det är. Men jobbet är så roligt så man vill ju inte sluta med det.

Veronica:
Men vad visste du om arbete i gruva och hela den biten innan?

Jessica:
Ingenting, skulle jag säga. Jag har varit på besök i en gruva en gång, på 800 meters djup. Det var väl inget konstigt med det, kanske. Men samtidigt vet man ju inte, när man ska göra det på allvar, liksom. Man ska åka ner här varje dag på sin arbetsplats. Och nej, det visste man ju inte om man skulle fixa. Så det var ju också liksom ”jaha?”. Fast samtidigt så är man ju ... Eller, ”är man”, är jag väl, lite, så att jag måste ju prova. Jag måste prova allting som jag kommer på att jag ska göra. Jag hoppar bungy jump och jag hoppar fallskärm och ja, jag måste prova. Som sagt, man ska inte dö nyfiken. [skrattar]

Veronica:
När du sökte det här jobbet då hade du inte riktigt alla kvalifikationer. Du har fått lära dig på plats, eller hur?

Jessica:
Ja. Jo, jag hade ju aldrig kört en sådan här maskin.

Veronica:
Vad var det för annons du fastnade för?

Jessica:
Det var en jobbannons där de sökte maskinförare. Lastare. Jag tänkte: ”Ja, okej, men jag har ju kört truck i 24 år, så det där borde ju inte vara något problem. Det är ju bara en lite större, lite annorlunda maskin.” Så på den vägen. Jag tänkte att jag söker på mina gamla meriter, så får vi se. Det funkade ju tydligen. Det var någonting som sålde ut mitt cv, i alla fall, som gjorde att jag hamnade här.

Veronica:
Och vad kände du, eller upplevde du, när du såg den här maskinen för första gången, som du faktiskt skulle ratta?

Jessica:
Alltså, på riktigt, vilket as. Gud i himmel vad stor. En 84 tons liten pjäs, liksom, och tre meter hög och skopan är gigantisk. Jag har en bild i telefonen, som jag har tagit på utbildningstiden, när jag står i skopan. Man är ju som en liten plutt, bara. Det är helt magiskt. Jag tänkte att det här lär jag mig aldrig. Jag kommer aldrig att lära mig det här med manövreringen, att man ska gå upp med bommen och sen ska man tippa skopan och det här, utan att liksom tänka. För jag tänkte ”bom, bom, bom, tilt, tilt, tilt”, för att liksom få in det. Men nu, nu kör man utan att tänka. Nu är man ju där, men då trodde jag att det här lär jag aldrig. Jag kommer aldrig att lära mig det här.

Veronica:
Tvekade du någon gång, var du beredd att hoppa av?

Jessica:
Nej. Nej, det tänkte jag att hoppar av, det gör jag inte. Då får de ju sparka ut mig. [skrattar] Nej, men det var jag aldrig orolig för. Men just det där att komma till ett lugn själv, att man känner att man faktiskt kan det här. När man kommer dit, då är det rätt så skönt.

Veronica:
Kan du berätta för någon som inte alls vet vad det innebär att köra lastmaskin ... Var det så det hette?

Jessica:
Ja.

Veronica:
Kan du berätta, vad säger du till den? Hur skulle du beskriva ditt arbete? Och rent praktiskt, vad är det du gör?

Jessica:
Jag raslastar, jag kör fram malmen så att den kommer upp till dagen så att det ska bli järnmalmspellets. Det är ju som att stoppa in en fyrkantig kloss i ett runt hål, det är ju lite så. Det är trångt. Det är jättetrångt. Man tänker att det är ju centimetrar, känns det som. När man sitter där uppe tycker man: ”Gud i himmel, vad trångt. Hur ska man komma ut ur det här hålet?” Men ja, det är ju gigantiska pjäser, men väldigt lättmanövrerade, faktiskt, i och med att de är ledade på mitten. Det är mer lättkört än en truck, skulle jag säga.

Veronica:
Och hur ser en arbetsdag ut, om du skulle beskriva den? Hur börjar den och hur fort går den?

Jessica:
Ja, den går ju jättefort, det gör den. Som den här veckan, då har vi kört ett förmiddagsskift, och då börjar vi ... Bussen går ner fem, så är vi på 1365 för uppstart. Man får veta om det hade hänt någonting under natten eller kvällen, och vilka positioner vi ska köra på och vilket schakt vi ska lasta på. Och ja, det är lite sådana här saker, praktiska detaljer som man behöver veta när man åker ut. Och sen är det bara att kolla av läget på sin skiva, hur det ser ut. Kanske har det skjutits där, då får man samla in lite skjuttråd.

Veronica:
Och vad betyder det här? ”Har det skjutits där?” Det låter ...

Jessica:
Ja, om de har skjutit en salva, så att man har något att arbeta med.

Veronica:
Här tar vi och bryter in med en förklaring. För Jessica är det här vardagssnack, men för dig som lyssnar är det kanske inte helt lätt att hänga med. Eftersom Jessica arbetar långt under jord, så börjar alltså dagen med att hon tillsammans med andra kollegor tar en buss ner längs svindlande vägar till 1365. Det betyder att hon åker 1 365 meter under jord. Där finns en kontorsbyggnad som ser ut som vilken arbetsplats som helst, med kontor och fikarum, förutom att det saknas fönster, då, såklart. Därefter får hon veta var man har skjutit salvor under natten. Alltså var man har sprängt i berget. Hon får också veta på vilken skiva hon kommer att jobba, och det är på den plats hon ska köra sin maskin under dagen.

Jessica:
Sen är det lite kontroller av maskinen, oljor, hydrauloljor, fett, hjulen ... Ja, lite vanliga säkerhetskontroller innan man kör i gång. Sen rasslar det bara på, sen kör man. Man har körperioder då man har dubbelkörning, som det heter. Som en förmiddagsvecka, då kör jag från ungefär kvart i sex till kvart i åtta. Sen kommer dagtiden och kör en timme mellan kvart i åtta och kvart i nio, och sen kör jag kvart i nio till kvart över elva. Det liksom rullar på hela tiden. Man har avlösningar, så det är lite skönt. Det blir ju att man sitter i en fast position. Man sitter med huvudet hela tiden som en ... Och sen ska man vara på helspänn hela tiden, så är det ju. Men det är jätteroligt. Jag ångrar inte en dag att jag började.

Veronica:
Och vad är det som är så roligt?

Jessica:
Jag vet inte vad det är som är så roligt, men det är liksom ... Skön stämning, jag gillar att vara där nere. Jag är som ett murmeldjur. [skrattar] Man kommer upp på dagen, så är det bara ... Det är så soligt och ljust. ”Vad ljust!” [skrattar] Så nej, men jag gillar jobbet. Fruktansvärt mycket, faktiskt.

Veronica:
Och när du säger skön stämning, är det just hela grejen att vara där under jord, vara i den världen, eller är det med kollegorna?

Jessica:
Ja, nej, men alltså stämningsmässigt. Jag gillar att vara där under jord av någon konstig anledning. Min sambo, eller min systers sambo, han säger att du inte är klok, jag skulle inte åka ner dit frivilligt. Man får ju köpa det med. Vissa kanske inte klarar av det, helt enkelt. Men det har gått förhållandevis jättebra, skulle jag säga. Man har ju inte varit med om några katastrofer och så där än. Man vet ju inte vad som händer om det skulle hända en situation som ... Det vet man ju inte. Och man vet ju när man jobbar där, att allting kan hända. Du är ju faktiskt under jord och det kan hända massor med saker. Så kan man ju inte tänka för då skulle man ju inte våga åka ner dit, skulle jag känna.

Veronica:
Berätta vad som kan hända. Vad skulle kunna ske?

Jessica:
Det kan ju bli ett ras. Det vill man ju helst inte vara med om, om man hamnar emellan där. Ja, det finns ju alltså ... Som sagt, jag vet inte allt som kan hända, men man vet ju att det ändå är en risk med att vara där nere och säkerheten är ganska stor där nere. De kämpar ju verkligen med att få det till att det ska vara så säkert som möjligt, givetvis.

Veronica:
Vem ska man vara, tror du, för att tycka om ditt jobb?

Jessica:
Alltså, jag tror ... Det är ganska många olika individer. Olika typer av människor som är där, så jag kan inte säga att man måste vara si och så, för att det finns väldigt många olika typer av människor. Det är jättesvårt att säga. Annars kan man ju säga att de som jobbar inom kriminalvården, de ska vara si och så, de ska ha lite skinn på näsan och vara lite si och så. Men jag har jättesvårt att säga. Det finns alla varianter här, faktiskt. Ja, jag skulle säga att alla varianter är välkomna. [skrattar]

Veronica:
Något som också gör att arbetet kan passa många och vara attraktivt är den stora möjligheten till olika slags skiftarbete.

Jessica:
Som raslastare jobbar vi som det heter K5. Det innebär att vi gör en femdagars förmiddag. Vi börjar 5 till 14.30. Sen gör vi en sjudagars eftermiddag med 14.24 till 24.00, alltså sju dagar. Sen har vi en ledig vecka mitt i det här, som vi gör vad vi vill med. Och sen gör vi en sjudagars dagvecka, 7 till 16.30, och sen har vi en ledig vecka igen. Och är man lite smart då, och man har tur, så kanske man kan förhandla sig till en ledigvecka efter dagveckan. Då har man tre veckor ledigt. Det är jätteskönt. Så då sparar man lite semester om man vill förlägga det på det här sättet. Det är jättemånga olika skiftgångar i gruvan.

Veronica:
Men det är en enorm flexibilitet då, egentligen. Det är inte som att det bara ser likadant ut hela tiden.

Jessica:
Nej. Det är K5 och det är dagtid och det är 7:7 och det finns alla möjligheter. Det tror jag är jätteviktigt att de anammar också på LK lite mer, just för att om de vill ha upp sin arbetskraft hit, att folk har möjligheten att kunna få gå 7:7. Det gör det ju lättare att vem som helst nerifrån kan komma upp och jobba. De kan jobba en vecka och sen är de lediga en vecka och åker hem. Det är ju perfekt.

Veronica:
Hur tänker du på din framtid i gruvan, då? Kommer du att fortsätta köra lastmaskin eller finns det någonting annat du kan göra?

Jessica:
Nu tycker jag att det här är så roligt än så länge. Man får ju se när man har harvat runt där nere i fem år. Då kanske man tycker att nej, man kanske ska ... Jag är lite nyfiken på det här med laddningen, till exempel. De som åker runt och laddar de här kransarna för att skjuta, vad det nu kan innebära. Jag vet inte, jag kan inte säga, men det är någonting som är lite så att där skulle jag kunna tänka mig att vara med. Åtminstone vara med och se vad de gör. Det är väl det att man inte har hunnit med och fått se vad de pysslar med. Men nej, jag vet inte om jag vill byta bort det här, egentligen. Jag har det ganska bra. Jag tycker om att köra maskin och tjata med mina lastbilar där nere. Ja, jag tycker det är roligt.

Veronica:
Tugget mellan ...

Jessica:
Tugget är lite roligt. Nu är ju jag en människa som gärna pratar. Nu är ju inte alla sådana här uppe, tyvärr. [skrattar] Men de jag hittar, dem pratar jag med.

[Jessica och Veronica skrattar]

[musik]

Veronica:
Om vi går tillbaka lite till just det här med flytten och hur det är att leva och bo här uppe. Hur upplever du det?

Jessica:
Flytten var ju ... Ja, alltså, det har ju gått bra, men jag vet att mina gamla kollegor sa så här: ”Men herregud, vad ska du göra där uppe? Du som älskar sol och värme?” Jo, det är tur att man kan ta sig härifrån, i alla fall, än så länge. Så känner jag. När jag får för mycket abstinens, då åker jag hem till Karlskoga och Värmland och så, i närheten där. Den jobbigaste perioden är ju april, maj, när man vet vad fint det är hemma och alla lägger ut sina påskliljor och tulpaner och det blommar i hägg och syren, och så tittar man ut här. Man har fortfarande en och en halv meter snöhög utanför. Då är det inte alls så kul här uppe, kan jag känna. För alla tycker ju inte heller att det är roligt att vara i snön och åka skoter och det dygnet runt och hela tiden. Skidåkning, det är inte riktigt min grej.

Veronica:
Så hur får du tiden att gå då? Vad gör du då?

Jessica:
Ja, vi umgås, det blir lite så här ... Jag får lite panik ibland, så jag säger att nej, nu måste vi göra någonting. Man får försöka att hitta någonting. Men det är roligt när man pratar med sådana som inte är här uppifrån. Alla säger samma sak. Det finns inte så mycket att göra här uppe om man inte lever för den här naturen och springa i de här fjälltopparna och åka skidor och skoter. Då är det ju liksom kört. Då är det precis som man undrar: ”Men vad ska ni här uppe och göra, då?” Ja, men vi jobbar, väl. Vi kanske kan tycka att jobbet ändå är trevligt. Men då är det precis som att då ska man inte vara här och krångla om man inte tycker om att springa i fjällen.

Veronica:
Det är väl jättebra att jobbet kan vara så att det lockar så pass mycket att man kan stå ut med det där.

Jessica:
Ja, men precis, det är ju lite så man får känna, liksom. Jag gillar mitt jobb jättemycket. Sen gillar jag inte miljön, kanske, jättemycket, men jag kan ju åka härifrån.

Veronica:
Du gjorde ju det här lite mitt i livet. Du tog det här klivet. Hur tänker du kring det? Hur skulle du peppa andra att våga göra det?

Jessica:
Alltså, jag blir så ... Jag har ju alltid varit ... Man måste nog vara lite nyfiken på saker och ting, känner jag. Och ålder är ju bara en siffra. Jag tycker att jag ska ju liksom ... Hur gammal är jag? 53 blir jag i år. [skrattar] Jag ska ju jobba i bra många år till. De höjer ju pensionsåldern hela tiden, så snart slutar det med att man går med rullator till jobbet. Så är det ju. Men nej, alltså ... Det är ju jätteroligt alltihopa, så bara prova. Vad har man att förlora? Ingenting. Det är ju bara att åka hem igen och börja om på sitt gamla jobb eller något annat jobb eller vad som helst. Bara kör! Det finns inget att tveka på.

Veronica:
Du är väldigt inspirerande, tack.

Jessica:
[skrattar] Tack! [skrattar]

Veronica:
Tack så mycket för att du ville dela din berättelse.

Jessica:
Tack själva för att jag fick dela min berättelse.

[musik]

speaker:
Du har lyssnat på Arbetsförmedlingens jobbpodd, som i dag gästades av Jessica Asplund. Programledare var Veronica Martinsson. Du kan hitta en textad version av avsnittet på Arbetsförmedlingens playtjänst. Om du blev inspirerad av Jessica och själv vill jobba inom gruvnäringen, kan du hitta mer information på Arbetsförmedlingens hemsida. Sök på ”gruvnäringen” för att läsa mer. Är du intresserad av att se vilka andra jobb det finns i norra Sverige, kan du få mer information på Arbetsförmedlingens sida ”Jobba i norra Sverige”. Du kan också hitta fler inspirationswebbinarier, om hur du till exempel byter bana eller hur du hittar jobb via sociala medier, på arbetsförmedlingen.se/play. Avsnittet är producerat 2023.

[vinjettmusik]