23 april 13:00
Nästa webbinarium:
Visa fler

Pierre om kriminalitet och det nya livet

Pierres liv har handlat mycket om kriminalitet, fängelse, missbruk och skulder. Men det är historia nu. Det kan ta tid att hamna rätt i livet men det är inte omöjligt och det är värt allt slit. Hör Pierre berätta om sina val i livet och hur det gick till när han som 50 plus satte sig i skolbänken igen.

[musik]

Pierre Johansson:

Man har levt som man har gjort. Man är nedslagen. Man vet inte riktigt vad som händer. Man är över 50 år. Jag menar, vem vill ha en sådan som mig? Var får jag jobb någonstans?

[musik]

speaker:

Du lyssnar på Arbetsförmedlingens jobbpodd, en serie med intressanta berättelser om olika personers vägar till jobb och studier. I dag med Veronica Martinson. Gäst är Pierre Johansson.

[musik]

Veronica Martinson:

Pierres karriär som hederlig arbetare tog slut redan i tjugoårsåldern. Därefter har stora delar av hans vuxna liv handlat om kriminalitet, skulder och missbruk. I dag är han 55 år och tack vare stöd från Arbetsförmedlingen och en stark egen vilja har han nu en anställning han trivs med och ser ljust på framtiden. Vad hände längs vägen och vad tror Pierre är det viktigaste för att klara av att bryta med sitt gamla liv och komma vidare?

[musik]

Veronica:

Hej och välkommen, Pierre.

Pierre:

Hej. Tack så mycket.

Veronica:

Jag tänker att vi ska gå rakt på sak här i dag, så jag tänkte fråga dig hur gammal du var när du fick ditt första arbete?

Pierre:

Jag var faktiskt ganska ung. Jag började tidigt med att sälja tidningar. Jag gick väl i sexan. Sen började jag köra tidningar på nätterna. I åttan började jag cykla runt, gick upp tre, innan skolan. Och i nian körde jag moped. Skolan var inte riktigt min grej. Jag hade svårt för att sitta still och fokusera, koncentrera mig, men däremot hade jag kraft. Jag gillar att jobba, helt enkelt. Jag började på Skanska när jag fick reda på att Asfalt, Skanska, sökte folk direkt efter nian. Jag fick en provanställning. Jag var tvungen att vara 16, och jag fyller i augusti, så jag fick en provanställning på Skanska i sex månader. De var nöjda, så jag fortsatte efter vintern. Vi gick och stämplade på den tiden, under vintertiden. Sen fortsatte jag och var där i fyra, fem år. Men jag kom in ganska tidigt... Jag tror att jag var 17 när jag började bruka steroider. Jag började tidigt jobba som dörrvakt på olika krogar och där kom jag i kontakt med andra polare som kanske inte jobbade dagtid och så vidare. Min karriär som hederlig arbetare tog slut runt 19, 20. Då gav jag mig i väg till Thailand och sen drog det i väg ännu mer efter det. Jag hade ju min första dom redan vid 19. Det är klart att det blir svårt att jobba. Jag sjukskrev mig en del det sista och så vidare, och jag gled ändå ifrån det här med arbetet. Det gjorde jag.

Veronica:

Hur ser livet ut då, när man inte arbetar?

Pierre:

Nej, men det blir ju skit, alltså. Speciellt för en kille som mig, som har mycket energi, adhd. Jag behöver ju ha någonting att göra, någonting vettigt. Har jag inget vettigt att göra, som ett arbete, då lägger jag den energin på andra saker. Det blev mer och mer saker som inte var speciellt bra, då.

Veronica:

Vill du ge några exempel?

Pierre:

Ja, det eskalerade. I mitt liv har det varit mycket kriminalitet, mycket jakt efter pengar och alla möjliga sorters affärer och bolag och så vidare. Jag lade energin på helt fel ställe, det gjorde jag.

Veronica:

Försökte du att ta dig ur det någon gång?

Pierre:

Det är väldigt svårt när man väl kommer in i det där. Det är ingen quick fix att bryta det. Man hamnar hos Kronofogden och mycket annat. Det blir svårt att ha ett hederligt arbete, för det äts upp av Kronofogden. På 80-talet var det väldigt populärt med fina bilar och mycket annat. Jag lånar upp mig så att jag hamnar jättesnett ganska tidigt. Det var bilar och båtar och mycket flash. Det var ingenting man bar runt med ett vanligt arbete samtidigt som man var hos Kronofogden. Så det blir ju så att pengarna blir viktiga.

Veronica:

Och hur fick du tag på pengar?

Pierre:

Genom brott. Det börjar ju alltid lite mindre, men det eskalerade till ganska grova brott.

Veronica:

Och hur länge pågick det här livet?

Pierre:

Jag lugnade ner mig vid 25-årsåldern då jag blev pappa. Först vid 25 och sen fick jag Amelia vid 26. Då lugnade jag ner mig och försökte komma tillbaka in i samhället. Jag gick till socialtjänsten vid ett tillfälle och det är enda gången jag har gjort det. Jag bad om pengar, för jag hade slut på pengar. Jag hade satsat de sista i en pizzeria som inte gick särskilt bra. Jag fick svaret: "Du verkar ju vara en sådan här person som inte sätter din familj på bar backe, så vi avslår din..." Jag är en sådan person att när jag väl hade tagit mig till socialtjänsten och förnedrat mig, kände jag, och sen fick det i ansiktet... Då bestämde jag mig för att jag aldrig mer ska fråga samhället om en krona. Jag fick ett tillfälligt jobb och jobbade upp min a-kassa så att jag fick den på nytt. Sen klev jag tillbaka ut i kriminaliteten och var där... Jag var där mer eller mindre tills jag blev 39, 40.

Veronica:

Om man har levt i den världen tänker jag att det krävs ganska mycket för att man ska bryta, som du säger.

Pierre:

Ja, det är jättesvårt. I den världen är det mycket droger. Det som jag var väldigt glad i var kokain. Sen gick det också över till amfetamin. Och sen har det i hela mitt liv gått som en röd tråd med alkohol. Men den stora drivkraften för min del var ju helt enkelt att försörja min familj och även mig själv. Ett speciellt leverne. Det är ju pengarna som har varit drivkraften för mig. Kriminalitet och pengar. Det andra har liksom kommit med på köpet, med droger och sådan skit. Det är liksom inte det som har varit min... Det har funnits med i den miljön, helt enkelt. Och jag vill påstå att om du har haft ett sådant beteende i många, många år är det precis lika svårt att bli av med, enlig mig i alla fall, som något annat. Tänket gentemot myndigheter. Människor över lag som jag inte delar miljö med har jag svårt att känna förtroende för. Man analyserar människor väldigt mycket och tolkar oftast människor fel. Framför allt människor i en vanlig Svensson-värld tolkar man oftast fel.

Veronica:

Vad tänkte du om den Svensson-världen, då?

Pierre:

Att den var falsk. Det var ingenting för mig och det passade inte mig. Ja, i stora drag åt det hållet. Jag passade inte in där.

Veronica:

När Pierre är runt 40 år kommer han ut från ett fängelsestraff. Han påbörjar en ny relation och startar en byggfirma. Men de gamla kompisarna finns kvar. Alkoholen finns kvar. Hans nya kvinna ställer ett ultimatum. Han måste bryta med sitt kriminella liv och komma ur sitt missbruk.

Pierre:

Jag hade precis varit och lagt ett tak hos ett par som var helt otroligt fina människor. Vi började prata om något som heter LP, Lewi Pethrus. Det är en kristen grej. Och jag kommer ihåg att jag sa att jag ska prova det här, för att göra det kortfattat, och det var min grej i alla fall. Jag dök in på det och började även jobba lite ideellt i en kristen verksamhet. Sen ramlade jag in på att jag fick ta hand om en kille som var på väg att gå samma väg som jag hade gjort. En stor kille som ville träna, han ville vara dörrvakt och det var mycket våldsinslag och skit. Så de tyckte att det här var en kille som passade bra för dig, Pierre. Till slut blev det så att även om jag fanns med i brottsregistret... Jag hade lämnat och domen låg fem år tillbaka, så de släppte igenom mig. Killens mamma ringde till mig och sa: "Pierre, du får komma. Han håller på att slänga mig från balkongen och han lyssnar bara på dig." Då åkte jag ner till Göteborg och hämtade honom. Sen gick vi till socialtjänsten och fick igenom det. Så han bodde hos mig i ett och ett halvt år, tror jag. Sen fortsatte jag på den banan och hade ett flertal killar mellan 16 och 21 år som kom och bodde hos mig. Där har jag haft lite glädje av den bakgrunden jag har, kanske. Kvinnan som jag levde med och var gift med blev svårt sjuk, så jag var assistent även åt henne samtidigt som jag hade grabbarna. Det blev lite tungt, så då slutade jag med det. Sen blev det tyvärr en separation och den tog jag jättehårt. Den var tuff. Och då står man där, 50 bast med ett förflutet som är tungt. Man känner: "Vad ska jag göra nu?" Och man vill inte kliva tillbaka, man var inne i en skuldsanering, man hade bara några år kvar, brottsregistret var utagerat. Det var en jättetuff period i ett par år efter det här. Det var jättetufft, alltså. Man har levt som man har gjort. Man är nedslagen. Man vet inte riktigt vad som händer. Man är över 50 år. Jag menar, vem vill ha en sådan som mig? Var får jag jobb någonstans?

Veronica

Vill du berätta lite om den perioden? Vad hände då?

Pierre:

Jag tog det hårt och då föll jag faktiskt tillbaka lite grann, framför allt i ett väldigt destruktivt, nästan självskadebeteende, i ett missbruk. För jag ville inte gå tillbaka i någon kriminalitet. Jag ville liksom inte det. Men jag funderade många gånger på vad jag hade för val. Jag måste ju ändå ha in pengar, och så vidare. Jag hade ju ändå jobbat ganska länge så jag hade ordnat med a-kassa, lönegaranti och sådana bitar, så jag klarade mig. Jag hade också sparat lite, så rent ekonomiskt klarade jag mig under en period. Men det här med ledigheten. Att vara ledig, att inte må bra. När man har levt som jag har gjort har man också sårat människor. Man bär ju på väldigt mycket ångest. Skuld, skam, ångest, och så vidare. Det slår en väldigt mycket när man sitter där själv. Framför allt när en form av missbruk kommer in i bilden, framför allt alkohol. Det var en mörk period, en jättemörk period.

Veronica:

Pierre träffar av en slump sin gamla chef som frågar honom om han inte har funderat på något han verkligen skulle vilja göra här i livet. Jo, köra lastbil, säger Pierre. Efter det samtalet tar Pierre kontakt med en gammal bekant, Tommy, som har en åkerifirma. Tommy litar på Pierre och erbjuder honom jobb direkt, men han behöver C-körkort. Tack vare en försäkring från sitt tidigare jobb får han möjlighet att gå en utbildning för att få körkortet.

Pierre:

Sen fick jag kontakt med Arbetsförmedlingen. Jag kom in på någonting som heter Yrkesakademin, eller något sådant, nere i Göteborg. Och det funkar ju inte för mig. Vi kom dit ner, fick en presentation, jag kom med. Vi skulle sitta framför en dator och där skulle vi sitta och köra lastbil, i en dator. Vi skulle ha lite lektioner. Vi skulle vara där sju på morgonen. Jag åkte från Uddevalla. Ja, det hände inte någonting. Jag kände: "Det här är bara skit, rent ut sagt." När jag får de tankarna i huvudet, då är det svårt att... Då är jag rökt. Då blir det stopp för mig. Då ringde jag till Arbetsförmedlingen till en jättetrevlig kvinna som jag tror hette Ingela. Jag ringde dit och sa att det här inte är något för mig. Finns det ingenting på annat håll?

Veronica:

På Arbetsförmedlingen föreslår man att Pierre ska göra en psykologutredning för att se om man har några särskilda svårigheter som gör det svårt att studera. Utredningen visar att han bland annat har adhd.

Pierre:

Jag har ju vetat att nåt är svajigt på mig hela livet. Och på något sätt var det ganska skönt att få det på pränt.

Veronica:

Eftersom Pierre på grund av sin adhd har rätt till särskilt stöd får han kontakt med sius på Arbetsförmedlingen. Det är handläggare som arbetar med att vara personligt stöd till arbetssökande. Stödpersonen kan hjälpa till med att hitta en lämplig anställning eller praktikplats. Hen följer upp och stöttar både den arbetssökande och arbetsgivaren om man till exempel behöver göra anpassningar i anställningen. Pierres stödperson heter Gunnar Blixt.

Pierre:

Jag fick kontakt med Gunnar via Arbetsförmedlingen och sen har det flutit på. Jag tragglade och kämpade med C-kortet. Det var ju mitt i pandemin också. Jag har ju så jättesvårt för att plugga. Jag har jättesvårt för att framför allt sätta mig, få tummen ur och sätta mig och plugga.

Veronica:

Berätta lite mer, bara så att man får en bild av det. Hur gick det egentligen till?

[Pierre skrattar]

Veronica:

Hur såg det ut när du skulle studera?

Pierre:

Ja, hur såg det ut? Jag gjorde ju bara de här proven. Jag hade jättesvårt för att sätta mig med böckerna. Det var jättetufft alltså, det var det. Jag gjorde proven och sen stack jag i väg och gjorde de här proven på Trafikverket, då. Jag gjorde dem om och om igen. Jag vet inte, jag har nog säkert rekord på C-prov. Jag skäms för att säga det, så jag vågar inte säga det. Nej, men mellan 10 och 15 gånger.

Veronica:

Så du studerade inte, utan din studietid var egentligen när du gjorde proven?

Pierre:

Ja, jag gjorde dem som vi fick via Elevcentralen, då. Sedan tittade jag i böckerna sista gångerna, på vissa saker som jag hade lite svårt för. Och sen gjorde jag proverna om och om igen, men jag gav mig aldrig, jag hade bestämt mig. Och det är ju någonting, för att... I mitt liv har jag ofta, om det är någonting som blir för traggligt eller för trögt eller för svårt, då har jag alltid hittat andra vägar. Då skiter jag i det, och så har jag liksom hoppat på någonting annat eller gjort något annat. Jag har alltid kunnat ta mig fram på något sätt. Men här hade jag bestämt mig att nu ville jag lyckas med det här.

Veronica:

Och vad var det som fick dig att bestämma dig för det?

Pierre:

Jag tror att... Dels min fru som jag lever med nu. Hon är ju en väldig stöttepelare. Helt otrolig. Och sen är det faktiskt så att jag har fått ett väldigt bra stöd av Gunnar, och Tommy, som är min arbetsgivare. De fanns där. Det var liksom inte kört, utan jag fick den tiden jag behövde. Jag fick tid och alla stod kvar och väntade tills jag var klar. Och det visade sig att när jag tog YKB, då pluggade jag lite. YKB är ju lite tuffare.

Veronica:

Berätta, vad är det för något?

Pierre:

Yrkeskompetensbeviset, som du måste ha för att få lov att jobba som chaufför. Det tog jag på andra gången, och nu har jobbat i snart ett år. Det har fungerat jättebra.

[musik]

Veronica:

Vad tänker du nu om ditt tidigare liv?

Pierre:

Det är ingenting jag skulle vilja ha tillbaka. Men det är också någonting som jag har levt, och jag försöker att inte fastna i det, i tankar eller ångest. Men ibland är det bra att reflektera, för att då kommer man på hur bra man har det i dag. Så att någon gång kan man reflektera, men man ska inte gräva ner sig. Man ska se framåt.

Veronica:

Hur ser ditt liv ut nu i dag, då? Om du bara skulle måla upp det? Hur ser en vardag ut?

Pierre:

Det är toppen. En vardag? Jag går upp när klockan är halv fem, sen sticker jag till jobbet så att jag är där vid sex ungefär, kvart i sex. Och sen jobbar jag tills jag har gjort färdigt det jag ska. Det kan bli alltifrån fyra tills klockan är åtta. Jag njuter av livet, det gör jag. Jag önskar att de här dagarna hade kommit tidigare, men nu är de här och jag tar vara på det. Ja.

Veronica:

Men vad skulle ditt medskick vara till andra som kanske befinner sig i din situation, eller som vill ut men som inte riktigt vet hur de ska göra? Vad har du för tankar?

Pierre:

Oj. Det gäller att inte ge... Man måste hänga i lite grann. Man måste vara lite ihärdig. Det är väldigt lätt att, när saker och ting går emot en... Jag vet. Jag har själv varit sådan. Går något emot mig skiter jag i det, och så ja, hittar jag på något annat. Men vill man verkligen förändra livet måste man bjuda till en del själv. Och sen är det viktigt att man får, som i mitt fall… Jag fick bra kontakt. Inom Arbetsförmedlingen, då. Sen har jag inte haft någon annan kontakt, exempelvis. Jag har aldrig gått några behandlingar. Jag har suttit i fängelse någon gång, men aldrig liksom haft någonting annat sådant där. Jag har gått den här vägen och det har räckt för mig, men det är olika. Allting är individuellt. Det är liksom... Nej, jag tror... Ge inte upp, för att livet som kommer, efter ett antal års kämpande, det är värt allt. Jag kan säga så här: Jag är 55 nu, och jag hade börjat om. Det hade jag gjort. Jag hade gått samma vända igen med skuldsaneringar, kämpande för att nå dit jag är i dag. Jag hade gjort precis likadant.

Veronica:

Det är ju ändå många, tänker jag, som... Nu har man hört dig berätta. Det gäller att hålla fast, men så sitter man där och ska studera eller behöver göra de här sakerna. Det är saker man måste igenom för att komma vidare.

Pierre:

Mm.

Veronica:

Hur gör man det?

Pierre:

Oj. Man får acceptera att man är den man är och att man har en viss problematik. Man får förlika sig med det och sen gör man så gott man kan. Och till slut, om man inte ger sig, löser man det. Och har du då någon som du kan bolla med, och du har den här stöttningen bakom dig, som jag har haft... Nej, men till slut ger det sig, och då känner man en viss lycka. Då vet man att har man klarat det, ja, men då kan man ta nästa grej med, om man bara tar det lite med ro. Ja, jag tror det.

Veronica:

Det var fina ord, tycker jag.

Pierre:

Ja.

Veronica:

Ja, det tar vi med oss. Du, stort tack för att du ville berätta det här för mig i dag.

Pierre:

Ja, tack själv.

[musik]

speaker:

Du har lyssnat på Arbetsförmedlingens jobbpodd, som i dag gästades av Pierre Johansson. Programledare var Veronica Martinsson. Du kan hitta en textad version av avsnittet på arbetsförmedlingen.se/play. Har du en funktionsnedsättning, diagnos, sjukdom eller någon svårighet? Då kan du ha rätt till stöd från oss när du söker jobb, förbereder dig för arbetslivet och är på jobbet. Läs mer på Arbetsförmedlingens sida ”Extra stöd”. Avsnittet är producerat 2023.

[musik]