Noor om sin dolda psykiska ohälsa

Noor Al Jabiri:

Jag förlitar mig absolut inte på någon motivation, för den finns inte. Det finns ingen motivation i mig. Men det som finns, det är mitt ”varför”, och det är liksom mitt lilla frö och det är väl det som keeps me going. [Musik]

Speaker:

Du lyssnar på Arbetsförmedlingens jobbpodd. En serie med intressanta berättelser om olika personers vägar till jobb och studier. I det här avsnittet träffar Ziza Madani Noor Al-Jabiri.

[Musik]

Ziza Madani:

Noor Al-Jabiri studerar till socionom och är en av finalisterna i tv-programmet Talang 2023, där hon berört svenska folket med sin sångröst. Men hennes vardag är en ständig utmaning, och redan som barn har hon haft återkommande depressioner, och hon lider av ätstörningen bulimi där båda diagnoserna jobbar emot varandra.

[Musik]

Ziza:

Varmt välkommen, Noor.

Noor:

Tack.

Ziza:

Hur är läget?

Noor:

Det är bra, tack. Hur är det med dig?

Ziza:

Det är bra.

Noor:

Skönt, vad skönt.

Ziza:

Vad har du gjort idag?

Noor:

Idag har jag varit i skolan, haft seminarium – supertråkigt. Men nu är vi klara med det, det var sista seminariet för den här kursen.

Ziza:

Ja, men vad bra. Vad härligt! Men när tog du studenten?

Noor:

Förra året.

Ziza:

Och har du alltid vetat att du ville plugga till socionom?

Noor:

Nej, faktiskt inte om jag ska vara ärlig. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle söka till socionomprogrammet, för min uppfattning av det var att det skulle vara för brett och jag är en person som gillar att fördjupa mig. Jag gillar att vara expert inom mitt område. Men så var det inte alls. Nu när jag pluggar till socionom så är det precis det jag vill.

Ziza:

Men vad är målet, då? Är det något särskilt du vet att du redan nu vill jobba med?

Noor:

Jag tänker ju att jag ska plugga vidare till psykoterapeut, så jag stannar inte här. Jag strävar fortfarande efter att vara specialist inom mitt lilla område.

Ziza:

Okej. Finns det några frågor eller en inriktning: att du vill jobba med det här, med vissa personer, en viss ålder eller inom vissa psykiska sjukdomar?

Noor:

Jag har funderat mycket kring det, men jag har inte kunnat komma fram till ett svar. Självklart har jag mina hjärtefrågor och olika diagnoser som jag kanske själv skulle vilja jobba med. Men samtidigt vet jag inte hur det skulle funka i praktiken om jag skulle bli för involverad, för någonstans måste man kunna skilja på person och jobb. Så jag vet faktiskt inte. Men det är ju alla åldrar, alla kön, med olika diagnoser helt enkelt.

Ziza:

Du har ju en bakgrund i psykisk ohälsa och har haft en ätstörning: bulimi. Har det någonting med ditt val, vad du vill jobba med i framtiden, att göra?

Noor:

Ja, absolut. Jag har haft jättemycket kontakt med vården och då har jag träffat många olika typer av psykologer, läkare, vad det nu än kan vara. Jag har blivit bemött på olika sätt också. Vi har liksom gänget som tar dig på allvar och ser dig och hör dig. Sedan har vi den andra sidan som förminskar dig. Och det var lite det jag pratade om på min audition att psykisk ohälsa ser väldigt olika ut. Det finns en väldigt stereotypisk bild om till exempel depressioner, och speciellt ätstörningar, att man kanske bara är sängliggande så att man absolut inte orkar med någonting. Och så kan det kännas, men sedan hur det ser ut i praktiken i vardagen, det är ju något helt annat. För jag har alltid pluggat, jag har alltid varit aktiv, men fortfarande haft väldigt svåra problem med min psykiska hälsa. Det är samma sak med ätstörningar. Det finns en väldigt stereotypisk bild av att det kanske är en tonårsflicka som är väldigt undernärd. Men det är inte fallet för många och det är just det jag känner att vården ibland också glömmer.

Ziza:

Och missar det.

Noor:

Ja, men precis. Jag har många gånger blivit förminskad för att jag går i skolan och klarar av min vardag på många olika sätt. Så det är väl därför, känner jag. Dels vill jag vara i systemet, eftersom jag bryr mig och kan prata om psykisk ohälsa hur länge som helst. Dels för att jag inte vill vara den psykoterapeut, den läkare, vem det nu än kan vara, som förminskar min patient. Så det är väl därför, tänker jag.

Ziza:

Hur har du orkat?

Noor:

Den frågan har jag ställt mig själv många gånger också, men då har jag förstått att alla de saker som jag gjort många gånger har varit en escape. Till exempel så har skolan många gånger varit det enda som känts normalt i mitt liv, för att jag har känt mig så onormal. Speciellt för att jag levde många år i tystnad med allt som jag hade och har runtomkring mig. Dels för att jag inte förstod att det var psykisk ohälsa. Jag fattade inte att det var en grej, att det här är något som folk faktiskt lider av. Jag trodde att det var något konstigt med mig, att det var något ovanligt. Därför har skolan på många sätt känts som det normala och därför har jag vänt mig dit många gånger. Sedan har den resan inte heller varit enkel. Jag har haft väldigt svårt att ta mig till skolan många gånger och göra de saker som jag ska göra. Men på något sätt har jag alltid lyckats komma tillbaka.

Ziza:

Är det någonting du kan se tillbaka på och känna att du borde ha gjort annorlunda?

Noor:

Nu är vi väldigt transparenta. Jag kan känna idag också att: ”shit, jag kanske borde ta en paus.” Jag tänkte på det här för inte så länge sedan. Jag har både problem med min depression, och sedan har vi ätstörningen, och de har två helt olika ansikten. Depressionen orkar inte. Ätstörningen vill hålla sig aktiv och vara duktig hela tiden, vara perfekt. Så de krockar i min vardag. Vi har orkeslösheten, nedstämdheten, att man kanske bara vill vara hemma och ligga i sängen. Sedan har vi ätstörningen som säger att jag behöver vara aktiv hela tiden. Så att jag tror att det är därför jag har klarat av att gå i skolan, och jobba, och hålla på med Talang nu också. För det är inte bara depression, ätstörning eller ångest, utan en krock.

Ziza:

Vad skulle du säga till andra som är i din situation?

Noor:

Jag skulle säga att det inte är lätt. Jag förlitar mig absolut inte på någon motivation, för den finns inte. Det finns ingen motivation i mig. Men det som finns, det är mitt ”varför”, mitt lilla frö, och det är väl det som keeps me going. För jag har varken motivationen eller orken, egentligen. Jag behöver ta mig ur sängen varje dag, vilket för någon annan verkar, eller låter, som det enklaste. Det är så naturligt att ta sig ur sängen, men det är så svårt för mig. Anledningen till att jag gör det är för att jag har det här fröet. Jag har mitt ”varför” och det är att jag inte vill vara tyst längre. För att, precis som jag sa på min audition, så pratar vi om psykisk ohälsa idag. Det gör vi, till 100 procent. Men det finns så mycket mer att säga, och jag har inga svar. Jag har inte det. Jag kan bara prata utifrån mig själv. Och jag är inte klar med det, jag är långt ifrån klar. Jag kan inte sitta här och ge dig, eller ge någon, en lista på hur man tar sig ur en ätstörning eller en depression. Jag vet inte, men jag pratar från en människa till en annan och vill på något sätt påvisa det mänskliga i det.

Ziza:

Skulle ditt tips då kanske vara till personer i de här situationerna att hitta deras ”varför”?

Noor:

Jo, men det skulle jag säga. Det skulle jag absolut säga. För att motivation inte alltid är något man kan förlita sig på. Om man nu till exempel väljer att återhämta sig från sin ätstörning – varför vill du det och vad är ditt ”varför”? För många kan blanda ihop det med någon annan, att man gör det för sin familj eller att man gör det för en partner eller vem det nu än är. Men vad är ditt ”varför” och varför vill du bli frisk för dig? Och det funkar egentligen med vad som helst: ett beroende, en ätstörning, en depression, ett prov. Det funkar med precis vad som helst.

Ziza:

Ja, för vi pratar väldigt mycket om det även på Arbetsförmedlingen. Och du nämnde det här med att det finns väldigt många med dold psykisk ohälsa eller en dold funktionsnedsättning. Det är inte alltid man ser det. Det kanske finns en förväntning på de här personerna, att ”ni ska klara er precis som alla andra”, men egentligen är det något helt annat som händer i bakgrunden. Vad är ditt tips till de personerna? Jag vet att du tog hjälp. Är det det tipset du skulle ge, att berätta om det eller prata om det? Vad skulle du säga till personer som lider av dold psykisk ohälsa eller en dold funktionsnedsättning?

Noor:

Det är att bryta barriären. Det kan se väldigt olika ut för olika individer. Att söka hjälp eller att ta hjälp behöver inte nödvändigtvis betyda att man tar professionell hjälp, det kan vara att man vänder sig till ett anteckningsblock. Man kan ta hjälp på det sättet, genom att skriva. Det kan vara en annan person, det kan vara professionell hjälp. Det beror på vad man själv känner att man behöver. Det var en väldigt klok vän till mig som sa att det är skillnad på vad man vill och vad man faktiskt behöver. Det man vill göra är kanske inte alltid det som är bäst. Jag kanske kan känna att jag vill vara kvar i min ätstörning men det är inte det jag behöver. Jag kan känna att jag vill ligga kvar i sängen men det är inte det jag behöver. Så att fråga sig själv: ”Vad är det jag behöver?” och därifrån förstå vad som är bäst och funkar för en själv.

Ziza:

Hur jobbar du med det här dagligen? Har du praktiska tips eller saker som du gör?

Noor:

Jag har faktiskt inga praktiska tips, för jag gör inget speciellt just nu, förutom att jag varje dag frågar mig själv vad det är jag behöver göra för dagen. Till exempel, ibland kan det ju vara bra att bara ligga i sängen och vila men ibland är det bra att ta sig upp och göra någonting. Nu när jag till exempel går i skolan så gör jag mitt yttersta för att gå dit för att jag vet att det kanske är bäst att jag gör det. Angående den professionella aspekten och professionell hjälp, så är jag fortfarande i en process där vi försöker hitta rätt behandling för mig. Det har varit väldigt jobbigt med allt som händer just nu då det sker en massa bedömningssamtal. Det är beslut som jag måste fatta, för vill man gå på en behandling måste man fatta det beslutet själv och vilja det. Det är inte alltid lätt, fastän man vet att det kanske är bäst att genomgå en behandling.

Ziza:

Vi pratade lite tidigare innan inspelningen om att både du och jag, som egentligen har en bakgrund i en annan kultur, kan uppleva att det i vissa kulturer inte alltid är lika accepterat att prata om eller leva med psykisk ohälsa. Hur har din upplevelse varit?

Noor:

Jag har faktiskt haft turen att ha blivit väldigt bra bemött av min kärnfamilj. När mamma fick reda på hur det var med mig så uppmuntrade hon mig ganska direkt att söka hjälp. Jag tycker att det är så fint för både jag och mamma har lärt oss mycket på vägen. Och självklart även min pappa. Vi har haft jättefina samtal då mycket av det jag lider av är nytt för henne. Det är något som hon kanske inte har hört talas om tidigare. Vi har haft jättefina samtal och lärt oss av varandra. Sen vet jag självklart att det finns mycket fördomar i vår kultur om psykisk ohälsa, till exempel att det inte är en grej, att det inte är en sjukdom. Det är mycket dolt i den kulturen också. Jag är ganska säker på att det är minst lika många… eller, jag är säker på att det är minst lika många människor från vår kultur som lider av det, om inte mer, på grund av tystnadskulturen. De kanske inte pratar om det eller ens vet om att det är ett problem. De kanske normaliserar det. ”Ja, men jag är väl nedstämd” – vad betyder det? Egentligen kanske det är en depression fast de inte vet om det.

Ziza:

Vad skulle ditt tips vara att till de personerna då?

Noor:

Det är väldigt svårt för man måste komma ur den bubblan och förstå att det är ett problem, så då skulle kanske tipset vara till oss som fattar att det är ett problem. Nu är jag väldigt rak på sak med de här svaren. Någon kanske inte håller med alls och fortfarande tycker att psykisk ohälsa inte är en grej, att det inte är en riktig sjukdom, eller vad folk nu än kan tänka. Det här är bara mina åsikter och det jag tycker. Jag ser det som ett problem och som en riktig sjukdom och som något vi behöver prata om. Mitt tips skulle väl vara till oss som kan prata om det och som kan utbilda eller diskutera. Man ska ta kampen i den mån man klarar av. Jag som dotter kan i viss mån känna att jag kan utbilda mina föräldrar eller ta en kamp om de uttalar sig på ett visst sätt, eller vad det nu kan vara, men det behöver inte betyda att man alltid måste ta den kampen. Man ska inte heller behöva känna någon press att man behöver prata med eller förklara för sina släktingar och sin familj. Man är inte tvungen, utan kan göra det i den mån man orkar eller vill.

Ziza:

Ja, verkligen. Du började väl plugga vidare direkt efter gymnasiet?

Noor:

Ja.

Ziza:

Där hade du egentligen en chans att ta en liten paus.

Noor:

Ja.

[skratt]

Ziza:

Men du valde ändå att plugga vidare. Varför?

Noor:

Alltså, vet du, jag har ställt den frågan så många gånger. Jag kan fråga mig själv: ”Vad är det du är stressad över, kvinna?”

Ziza:

Ja, du är ju ung. Du kommer fortfarande vara väldigt ung när du är färdigutbildad till socionom.

Noor:

Jo, precis. Jag vet inte. Jag är väldigt stressad som person. Det var det jag pratade om innan, att det krockar. Mina diagnoser krockar för att den ena blir stressad och den andra blir … stressad också. För den vill vila. Så det är väl stress på stress. Men jag tänker så här, jag kan alltid ta ett uppehåll om jag nu skulle behöva det. Nu säger jag ju emot mig själv.

Ziza:

Men det kanske är skönt att veta att det alternativet finns. Du har ju ingenting att förlora på det.

Noor:

Nej, nej.

Ziza:

Kanske snarare någonting att vinna på det. ”Skönt, då kan vi ta det lite lugnt.”

Noor:

Ja, men jag behöver nog gräva lite mer i det, för jag har försökt förstå var den stressen kommer från. Jag kände verkligen så här: ”Jag ska plugga vidare efter att jag tagit studenten, för jag vill bli klar.” Men varför det? Man kan ju alltid bli klar sen.

Ziza:

Ja, det finns alltid möjligheter att plugga senare och om man inte vill plugga på universitet finns det arbetsmarknadsutbildningar och allt möjligt däremellan.

Noor:

Ja, precis.

Ziza:

Hur ser du på din framtid nu?

Noor:

Svår fråga. Redan när jag gick på min audition var jag osäker på vad jag var redo att dela med mig av samt vad som är viktigt att prata om, för mycket av det som jag nämnde nu och på min audition är väldigt aktuellt. Då blir det svårt att förstå eller ha en uppfattning om framtiden och hur den kan se ut. Men … Jag vet inte. Jag vet inte. Det är svårt att svara på, för just nu är jag som sagt i ett stadie där jag behöver fatta massa beslut angående behandlingar och vad jag vill göra med mitt liv. För man har alltid ett val. Alltid.

Ziza:

Noor, då vill jag verkligen önska dig lycka till med allting.

Noor:

Tack, snälla.

Ziza:

Tack för att du kom hit och delade med dig, berättade och lärde både mig och lyssnarna massa nytt.

Noor:

Tack för att ni ville ha mig här. Det var jättekul.

Ziza:

Tack.

[Musik]

Speaker:

Du har lyssnat på Arbetsförmedlingens jobbpodd som idag gästades av Noor Al-Jabiri. Programledare var Ziza Madani.

Du hittar en textad version av avsnittet på Arbetsförmedlingens playtjänst.

Har du, som Noor en dold psykisk funktionsnedsättning eller en annan funktionsnedsättning? Berätta det för oss så kan vi kan hjälpa dig att få rätt stöd. Du hittar mer information på Arbetsförmedlingens sida Extra stöd.

Ziza pratade i avsnittet om AUB. Det betyder arbetsmarknadsutbildning och är en kortare yrkesinriktad utbildning till yrken där det idag saknas personal.

För att läsa en arbetsmarknadsutbildning behöver du vara inskriven hos Arbetsförmedlingen och du behöver uppfylla en del krav. Mer information hittar du även där på arbetsformedlingen.se.

Avsnittet producerads våren 2023.

[Musik]