Nästa sändning

  • 2022-01-25 13:00
Visa fler

Att jobba med autism och adhd

Under sin uppväxt gjorde Alexander Skytte allt för att försöka vara normal och passa in. Som 10-åring fick han diagnosen adhd och som vuxen gjorde han en ytterligare en utredning som visade att han har autism. I dag jobbar han som idrottslärare i grundskolan och stormtrivs med sitt yrkesval. Med sin historia inspirerar han andra och berättar om de utmaningar han dagligen ställs inför.

Textad version

[intromusik]

[Charlotte Lindman]

Alexander skytte är bloggare, föreläsare, författare och han

har skrivit flera böcker som riktar sig till personer som har

ADHD och autism och personer som jobbar med

eller undervisar personer med ADHD och autism.

Och idag så jobbar han som idrottslärare, men vägen dit

har varit lång och ganska brokig.

Alexander, välkommen till Arbetsförmedlingens jobbpodd.

[Alexander Skytte]

Tack så mycket.

[Charlotte Lindman]

Du har ju ADHD och autism och berättar gärna om vilka

utmaningar som du har ställts inför, både när du växte upp

och nu som vuxen, och du har ju ett stort intresse av att hjälpa

andra som står inför samma utmaningar som du gjorde.

Hur kommer det sig?

[Alexander Skytte]

Ja, när jag började jobba egentligen, då hade jag som mål

att jag skulle vara som alla andra.

Jag skulle vara normal, det var min tanke,

så då var det så här: "Ja, men man ska ha en fru.

Man ska ha två barn och gärna en villa och en liten hund

eller något sånt där, och ett fast jobb då."

Så det var så jag började, och sen såg jag så mycket annat

på andra sidan när jag var personal istället för att vara

barn i skolan, och jag såg saker som kunde göras annorlunda,

saker som kunde göras bättre. Och när jag testar att göra

på mina sätt så blev det mycket bättre för de här barnen också,

och det var egentligen där de här tankarna föddes, så att säga.

[Charlotte Lindman]

Men hur skiljer sig då du ifrån andra,

som inte har ADHD och autism?

[Alexander Skytte]

Det finns både styrkor och svagheter, och ofta är det så att

de här svagheterna är styrkor i rätt sammanhang,

så jag måste hitta rätt sammanhang för att få vara stark,

och det kan vara att jag är väldigt känslig för ljud och ljus,

men det gör också att jag ser detaljer som andra missar.

Så det blir en styrka där jag behöver se sådana detaljer,

som till exempel när jag har lagt scheman på min skola.

Jag har ganska svårt för sociala sammanhang

och socialt samspel. Det gör att många gånger när jag har

lektion med mina elever så tränar de lika mycket

som jag tränar, och det blir en ganska härlig interaktion,

för jag kan förstå varför vissa elever gör på ett visst sätt,

för jag gjorde likadant när jag var barn.

Men nu förstår jag varför jag gör det, och då kan jag

förklara för de andra varför det är som det är.

[Charlotte Lindman]

Men hur skulle du vilja beskriva att det är

att komma ut i arbetslivet då, att vara annorlunda?

[Alexander Skytte]

Det är läskigt, till att börja med. Man känner sig lite rädd,

särskilt från de erfarenheterna som man har tidigare.

Man känner sig rädd hur andra ska se på en och så vill man

egentligen bara passa in och fungera och vara som alla andra,

så det är lite läskigt att berätta kanske om att man har

en diagnos. Det vill jag helst undvika egentligen.

Så jag var ganska rädd när jag började jobba, men samtidigt

väldigt målinriktad att "Det här ska jag lyckas med.

Det här ska jag klara av."

Så jag var väldigt taggad på att börja jobba.

Jag tyckte att det skulle bli något roligt.

[Charlotte Lindman]

Har du jobbat med någonting annat innan du blev lärare?

[Alexander Skytte]

Jag jobbade medans jag studerade, så då jobbar jag på lager,

och då var jag lagerexpeditör, som det heter,

och det är ett riktigt enformigt arbete.

[Charlotte Lindman]

Passade det dig?

[Alexander Skytte]

Det passade mig jättebra, för då fick jag en order jag skulle

plocka, jag fick hur många minuter jag hade på mig

och det stod en lista av allting jag skulle ta, och så fick jag

lösa ett litet pussel samtidigt som jag plockade,

för det skulle bli stabilt och rakt och stadigt

när man skulle skicka iväg det sedan att plasta in.

Så jag trivdes faktiskt jättebra där, och det var

väldigt uppstyrt om hur man skulle jobba.

[Charlotte Lindman]

Men just barn brukar ju vara väldigt ärliga och öppna,

i alla fall när de är väldigt små.

Skulle du säga att det är en fördel för din del?

[Alexander Skytte]

Det är en jättestor fördel, och det är också en anledning

till varför jag vill jobba med barn.

Jag brukar beskriva barn som att de är genuina.

Man ser i ögonen på dem vad de menar.

Man ser när de är arga, man ser när de är ledsna

och man ser när de är glada.

Men man ser också när de menar någonting.

Barn är jättedåliga på att ljuga, och det är det jag uppskattar

med barn, för då måste man vara ärlig, och vi vuxna är tyvärr

ganska dåliga på det. Vi har dolda intentioner och vi säger

en sak när vi menar en annan, och det gör mig väldigt förvirrad

när jag kollar någon i ögonen och så har den sagt någonting,

men det verkar som den menar någonting helt annat,

och då snurrar det i min skalle. Men så är det inte med barn.

[Charlotte Lindman]

Men hur tacklar du sådana problem då om det skulle uppstå?

För det kan ju vara så, i alla fall i vuxenvärlden, att man

kanske egentligen menar någonting annat, men man

säger någonting för att vara snäll eller vad det nu kan vara.

[Alexander Skytte]

Jag, störst problem när jag jobbar, det har jag ju faktiskt

med vuxna. Det har ju inte med mina barngrupper.

Så där kan det vara vissa som tycker att jag har

kommunikationssvårigheter. har jag fått höra. och att jag har

svårt att samspela och jobba med andra.

Men det brukar oftast vara sådana som inte förstår sig

riktigt på mig eller hur jag fungerar. De kanske inte riktigt

har insett att jag är väldigt rak när jag pratar.

Jag pratar inte för att vara elak, men jag säger vad jag tycker

och jag vill prata om sakförhållanden.

Jag är jättedålig i fikarummet. Jag är ingen bra samtalspartner.

Att prata om diverse, om vädret och sånt där, det tycker jag är

jätteointressant, och när jag sitter på arbetslagsmöten,

när arbetslagsmötet börjar spåra ur och man pratar

om nånting annat än den punkten vi på, då kan jag bli

så här: "Men nu går vi tillbaka och pratar om det

vi ska prata om." Jag vill fokusera liksom på det vi ska göra.

[Charlotte Lindman]

Skulle du säga att det är det också som kan skilja en person

med autism ifrån en person som inte har autism,

generellt sett?

[Alexander Skytte]

Jag skulle säga det. Man vill hitta mening i det man gör.

Och man har svårt att hitta mening i sånt som är just det här

med sociala samtal egentligen, där man ska lära känna andra.

Det kan kännas meningslöst att ha det här kallpratet

om vädret eller hur ens eget barn mår och lite sånt,

eller var man bor och så vidare.

Det kan kännas lite meningslöst om man inte får ut

rätt information av det. Om jag har fått

den informationen en gång, varför ska jag få den igen?

Även fast det är en sån här social grej.

[Charlotte Lindman]

Och hur gör du då? För jag menar, det är ju så vanligt att man

sitter just och pratar om väder och vind och småsnack liksom.

[Alexander Skytte]

Jag har försökt lära mig att prata mycket mer om sånt, eller så

skämtar jag lite, för det kan jag tycka är kul.

Då får jag ut någonting av det också.

Så jag brukar vara lite lustig och lite så, för då får det

ett annat värde. Då blir det att "Nu kan vi ha lite kul"

istället för att prata om såna här tråkiga fakta

jag kanske inte egentligen bryr mig om.

Och sen så försöker jag se till så att jag befinner mig

i såna miljöer kanske där jag slipper det värsta av det här,

som att jag är inte en sån som går så ofta till personalrummet,

utan jag sitter på mitt kontor och jag pratar mycket

med mina närmsta kollegor som också är där.

[Charlotte Lindman]

Jag vet att du har berättat tidigare just det här med att rutiner

är ju otroligt viktigt för dig, och att du också prioriterar rutiner.

Varför är det så viktigt när man har autism, till exempel?

[Alexander Skytte]

Det är ju för att komma igång med startmotorn.

Min startmotor, jag vet inte om den inte fungerar eller om den

bara är lite trasig eller om den är seg. Nånting av det är det,

men jag har svårt att komma igång och initiera

en tanke eller ett beteende att göra nånting.

Jag har svårt att att starta nånting. Och det blir svårare

när jag inte har några sådana här fasta rutiner.

Därför är rutiner A och O för mig, och därför går jag sönder,

till exempel när jag har semester.

Ja, det är skönt med avkoppling och sova de 2 första dagarna,

men efter det är det inte så skönt att inte göra någonting

längre, utan då blir det skadligt snarare.

Så mitt jobb är min viktigaste rutin.

[Charlotte Lindman]

Just det, att du har ett jobb att gå till måndag till fredag.

[Alexander Skytte]

Ja, och att det är fasta tider och att jag ser där vad jag

ska göra. Eftersom jag jobbar i skolan har ju ett väldigt, väldigt

tydligt schema. Jag ser vilken barngrupp som kommer när.

Jag ser när jag ska äta lunch, och lunchen får på skolan,

så jag slipper den stressen att göra den själv med matlådor.

Och just det här, samtidigt, att jag har frihet under ansvar.

Jag ser den där boxen med den där lektionen,

men det är jag som fyller den med innehåll.

Det gör att mitt jobb blir väldigt roligt

[Charlotte Lindman]

Men om vi inte tittar på hur det är just i skolan,

med de rutinerna, hur skapar du de här rutinerna

för att få bra struktur i din vardag, i hemmet?

[Alexander Skytte]

Det är lite svårare faktiskt, om jag ska vara ärlig, för jag brukar

prata om fasta rutiner och sen kan man kalla det nästan för

lite mer "lösaktiga rutiner". Det finns säkert ett bättre ord,

men såna rutiner som inte är skrivna i sten.

Men där försöker jag att ha olika hjälpmedel, och hjälpmedel

som jag har kan till exempel vara att vi har en familjekalender

där vi skriver upp alla saker som ska hända på månadsbasis.

Sen har jag också nästan på veckovis, och sen på dag,

och veckovis och dag, och månad för den delen, den ligger

i min kalender som är kopplad mot min Hotmail, och den är

kopplad till min mobil, så så fort jag lägger in en händelse

i Hotmail, då läggs det in i min mobil också, så då kan jag

alltid kolla där vad jag har för nånting som är inbokat

som händer längre fram.

Och dagliga rutiner, det har jag försökt tidigare med,

till exempel att ha en tavla över dagarna, och där står det

när jag ska tvätta eller när jag själv ska duscha,

för annars är det lätt att det blir inte av.

[Charlotte Lindman]

Men om du inte har det här då, om det inte riktigt finns

de här färdiga rutinerna, vad händer då?

[Alexander Skytte]

Om jag inte har rutiner, då händer det ingenting,

och det jag menar med ingenting, det är att då ligger jag där

på soffan, kollar TV, kollar på mobilen. Jag kanske går

och plockar lite, jag kanske går och småstädar lite,

men det blir inget värdefullt av den tiden, och då får jag lätt

ångest att jag känner att jag gör inget med min tid,

jag bara slösar bort allting. Jag blir väldigt trött.

[Charlotte Lindman]

Men hur gör du då om du inte har den här strategin?

Hur hanterar du en sån situation, om det inte finns

några tydliga instruktioner, till exempel?

[Alexander Skytte]

Jag försöker få tydliga instruktioner. Jag frågar.

Nu tar jag ett jobbexempel igen, men det är som

när min chef säger till mig att han vill träffa mig.

Först blir jag då väldigt orolig, för det kan ju handla om

precis vad som helst. Men jag har berättat sen,

efter det hände, att de bara frågade sådär om jag kunde

komma förbi, så har jag sagt: "Jag skulle må väldigt bra

om ni skriver vad det är ni vill att vi ska prata om

under det mötet, för då är jag förberedd".

Så jag försöker ha såna strategier så andra kan hjälpa mig.

Jag försöker förklara det på ett sånt sätt så att det hjälper mig,

så att det inte låter att jag ger dem en arbetsuppgift, som att

"Du ska göra så här". Försöker vara lite försiktig

i min kommunikation, för jag har märkt att det fungerar ofta

väldigt mycket bättre, att man ödmjukt säger, eller frågar:

"Skulle du kunna berätta innan vad mötet ska handla om?

Eller skulle du kunna berätta det här innan för mig?"

Och så vidare.

Då får man ofta mycket bra hjälp och stöd, för det är inte

så jobbigt för andra som är neurotypiska att berätta sånt innan,

men för mig kan det vara livsavgörande egentligen.

[Charlotte Lindman]

Vad händer om du bara får det så här?

"Skulle du kunna komma till mitt kontor klockan 12 imorgon?"

[Alexander Skytte]

Då blir jag jätte stressad, för då tänker jag att det kan

handla om en förälder som är arg på mig eller som är

ledsen på mig. "Kan det handla om nånting vi har köpt in

till idrotten? Kan det handla om en ledighet jag sökt?

Kan det handla om ett kommande medarbetarsamtal?"

Jag får en massa såna här tankar och ingen av dem riktigt

fastnar till att vara den logiska tanken. Alla känns lika logiska.

Det skulle lika gärna kunna vara att han kallar in mig

för att jag ska bli avskedad, så jag kommer in på helspänn

på det här mötet, och sen när de berättar att de ville prata om

hur vi skulle lösa simningen, då känner jag först en känsla

av att "Å, det var ingenting jobbigt, det här. Det gick bra".

Men jag är fortfarande spänd, så jag kan inte ge ett bra

svar. Jag klarar nästan inte ens av att tänka,

så jag sitter mest på mötet och säger "Jag vet inte".

[Charlotte Lindman]

Vi är ju experter på att på något sätt linda in saker när vi ska

kommunicera, just för att man är rädd att det ska landa fel.

Men du vill ju ha en rak kommunikation,

och det kanske många mår bra av.

[Alexander Skytte]

Ja, och det har jag också faktiskt sagt till min chef.

Jag har sagt till min chef att "Du behöver inte linda in saker",

för jag brukar lyssna efter det där men:et. Man kan höra

ett "men" när det vänder, för på nåt sätt så måste det ha varit

på någon chefutbildning där de har lärt att "Börja med något

positivt innan du ska ta det här som är lite jobbigt",

och för mig är det helt tvärtom.

Ta inte det här positiva först, för jag väntar på ett "men".

Man säger så här:

"Å, det var jättebra att du gjorde det här i tid.

Och man hör ju att det kommer ett "men" här snart.

"Men nästa gång skulle du kunna meddela mig det här innan."

Det är ett sånt praktexempel. För mig räcker det med

att man gör nästan tvärtom, att man säger så här:

"Skulle du kunna meddela mig innan du genomför den här

arbetsuppgiften? Men jättebra att du gjorde den så fort".

För då har jag hört det viktiga i början. Det jag har

snappat upp, och sen så får jag en liten avkoppling sen,

att man får det här positiva i slutet.

Jag vet att man brukar säga att: "Börja med en bra sak,

ta upp en dålig, avsluta med en bra", men man kan

hoppa över den där första, i alla fall för mig.

Jag ska inte tala för alla, men för mig funkar det så.

[Charlotte Lindman]

Den här podden riktas ju till arbetssökande, och det kan ju

finnas en hel del utav de som lyssnar på det här avsnittet

som känner igen sig i det här med att man har svårt att hitta

de här rutinerna, och det behöver ju inte alltid vara

att man har autism så klart, eller ADHD.

Om man saknar rutiner i sin vardag och ska söka jobb

så brukar det ju oftast vara så att man hamnar där på soffan.

Det är svårt att komma upp, få den här fartfaktorn,

att skapa de här rutinerna.

Har du nåt bra tips där på hur man ska komma igång

för att liksom hjälpa sig själv?

[Alexander Skytte]

Ja, att man gör nånting litet. Man börjar att sätta upp små mål,

för oftast ser man hela det här berget och det här berget,

det känns inte som man kan bestiga det.

Eller om man ska ner för en flod.

Vi brukar ju ofta använda berg som metaforer, men det finns

alla möjliga. Det handlar om att ta sig ut på den resan.

Man måste börja nånstans, och starten är oftast väldigt liten.

Om jag ska städa här hemma, som exempel, då blir jag

jättestressad, och min sambo säger: "Städa vardagsrummet".

Då vet jag inte var jag ska börja,

och då känns det som ett evighetsprojekt.

Men om hon i stället säger: "Torka av vardagsrumsbordet"?

Ja, men det fixar jag, och det går fort.

Det känner jag att det gör på 30 sekunder,

och sen är jag igång.

Och det är det här som är det viktiga: kom igång.

Gör någonting litet. Om det är nåt du ska skriva,

säg att du ska skriva en mening. Sen kommer tankar komma.

Men starten känns så jobbig, för att jag är en sån här som har

en beroendehjärna. Jag blir beroende av precis allt jag gör.

Det kan vara alltifrån träning, det kan vara mat,

det kan vara när jag skriver och det kan vara när jag städar.

Börjar jag med nånting, då gör jag det fullt ut.

Och det kan vara ganska bra, samtidigt som det kan vara

väldigt jobbigt, för att städa en hel lägenhet var kanske inte

det jag tänkte mig när min sambo sa att jag skulle torka av

vardagsrumsbordet, men det är det jag gör om jag inte har

något stopp, så jag måste också sätta ett stopp för mig själv.

Så vi brukar skriva städlistor, till exempel. Och det är därför jag

tycker städning är ett bra exempel på det här, att ta

en liten sak i taget. Börja lite, men se till att du kan sluta

också, för är man som mig, då fastnar man med det man gör,

och det spelar ingen roll vad man gör, och det är därför man är

så rädd för att börja igen,

för att man tänker hur jobbigt det kommer bli.

[Charlotte Lindman]

Så för att komma igång, nåt litet. Som du sa, skriva en mening.

I det här fallet skulle det kunna vara att börja skriva, om man

ska skriva en jobbansökan, eller börja med att bara

ta fram telefonen om du ska ringa ett samtal.

Kanske ta fram telefonnumret, eller vad det nu kan vara,

bara så det finns nånting.

[Alexander Skytte]

Ja, det räcker med att kolla på det. Om jag ska söka jobb

startar jag bara upp Platsbanken. Jag kanske inte ens

behöver tänka att jag ska söka nånting, utan jag går bara

in där och sen är det klart. Då har jag i alla fall lyckats med det,

och sen nästa gång, då kan jag se om jag kan komma

lite längre, eller så kommer jag hela vägen den gången.

Så det handlar om det här med utmaningar, att inte ta på sig

en för stor utmaning, särskilt när det är nånting

som man känner är jobbigt.

[Charlotte Lindman]

Du fick ju din första diagnos, ADHD, som tioåring,

och så tog det ju ett bra tag tills du fick diagnosen autism.

Kan du berätta om det?

[Alexander Skytte]

Jag har en fantastisk flickvän och sambo, och hon sa i princip

"Nej, du har inte bara ADHD. Du har förmodligen nånting mer.

Jag tror du har autism".

Och hon kan ganska mycket om diagnoser. Hon jobbar

som sjuksköterska nu och jobbat på rättspsykiatrin tidigare.

Och jag sa ju bara nej till det där, för så fort nån

säger nånting om mig säger jag bara: "Nej, det stämmer inte".

Dementerar allting.

Men en dag kom hon hem med en läxa.

Hon gick en KBT-behandling. Och hon sa inte till mig att

"Det här är du. Du är det som står här",

eller "Du borde göra den här. Du passar in på det här",

för hade hon sagt det, då hade jag bara sagt

"Nej, jag vill inte göra det där tramset", eller nåt sånt där.

Men hon berättade om sig själv på den här läxan,

och då började jag tänka: "Men hur funkar det på mig?"

Så hon gav mig en yttre motivation, även fast den väckte

en inre motivation hos mig, att börja tänka på

hur jag fungerade, och det är så specifikt med den där läxan,

för det var där det verkligen började. Det var där min självinsikt

började komma. Och det var då jag tog kontakt sen efteråt

med psykiatrin och bad om att få göra en utredning.

[Charlotte Lindman]

Hur gick det?

[Alexander Skytte]

Ja, det tog nåt år innan jag fick komma dit och göra den här

utredningen. Sen genomförde jag den, och då fick jag

svart på vitt att jag hade autism.

Och det blev inte riktigt som en lättnad. Först var det

som en lättnad, som att tyngder släpptes från mina axlar,

men samtidigt hade jag så många minnen från barndomen

där jag hade blivit behandlad på ett ganska dåligt sätt

som tyngde ner, och nu började jag kolla på de här igen,

och när jag såg de här stenarna som jag hade lagt ner

i min ryggsäck så var de väldigt tunga. Det var väldigt mycket

känslor och det var väldigt jobbigt att ta fram dem, även fast

jag nu hade en förklaring för varför det blev som det blev.

Jag förstod på ett helt annat sätt. Det var som att få

nya glasögon när jag kollade på de här tunga stenarna,

och jag började lyfta ut en efter en och liksom granska,

och de var väldigt tydliga, de här minnena, och känslorna

satt kvar där, och det var då som jag,

för att kunna hantera det här, började skriva.

Och det är därför som jag skriver böcker. Det är för att hantera

gamla minnen, gamla känslor. Och vissa gånger har jag

legat och skrivit på mobilen medans jag har sovit,

eller legat och nattat min son i sängenm så har vi legat där

bredvid varandra, och han sover och jag skriver ner

de här känslorna, tankarna. Och det kunde vara väldigt jobbigt,

så det var bra att min son låg där bredvid.

[Charlotte Lindman]

Men innan du fick den här diagnosen sa du att det både var

en tyngd men samtidigt en lättnad, men jag tänker att du

måste ju gått och funderat, ven sen när du var liten,

att jag ADHD är en sak, men att ha autism är ju nånting annat.

Vad var det som gjorde att du märkte själv att det inte

passade, eller att det var nånting som inte riktigt stämde?

[Alexander Skytte]

Ja, egentligen trodde jag bara att jag var fel, att det var jag

som var fel. Jag ville inte veta av min ADHD-diagnos.

Jag berättade om min diagnos första gången när jag var 22,

och det var när jag gick på Gymnastik- och idrottshögskolan.

Då berättade jag om min ADHD

för några klasskamrater, och de de blev förvånade.

De trodde så här: "Du kan inte ha ADHD".

De blev nästan chockade, och när sen när de börjar tänka efter, så

sa de "Jo, men det stämmer nog faktiskt. Vi kan se

några såna drag", men jag var så duktig på att dölja det.

Jag var så duktig på att spela normal, så att säga,

så sen när de här tankarna om autism

började komma upp och så där, och skillnaden...

Jag såg på min barndom på ett helt annat sätt.

Men de här tankarna... När jag pratade med min mamma

så har de funnits ända från början,

och i min utredning till ADHD så står det till exempel

att jag har drag till aspergers syndrom.

[Charlotte Lindman]

Men det tog man inte fasta vid då?

[Alexander Skytte]

Nej, det gjorde man inte, för man man tyckte inte det var

tillräckligt starkt för att få en diagnos. Jag var väldigt verbal

som liten och jag var väldigt duktig på att prata, så jag tror

att det doldes väldigt mycket av min autism,

och det doldes även av ADHD:n som är väldigt stark.

De tecken på ADHD och det som kännetecknar det

var väldigt starka när jag var liten, och det var mycket fokus då

på utbrotten och aggressionerna och impulserna.

Så det tog över.

[Charlotte Lindman]

Och du berättar ju nu när du först kom upp i vuxen ålder

så har du ju varit så duktig på att hela tiden dölja att du har

en diagnos, att du inte har velat att nån annan ska veta.

Men idag är det ju tvärtom. Idag berättar du ju gärna,

och vill att andra ska veta. Varför är det viktigt?

[Alexander Skytte]

För att jag känner själv att jag mår så mycket

bättre av att vara mig själv än att vara nån annan.

Jag har hela tiden försökt att vara någon annan.

När jag var 12 år bestämde jag mig för att

"Nu ska jag passa in. Nu ska jag vara normal".

Det var det jag intalade mig själv, och så fort jag fick de här

tankarna och impulserna, då tryckte jag undan dem,

nästan fysiskt tänkte undan dem, så att de liksom inte fanns.

Och sen när jag erkände egentligen hur jag fungerar

och den jag är, när jag bekräftade det...

Det blev en helt annan sak. Jag blev en helt annan människa

egentligen. och det var också det som var väldigt omtumlande,

men samtidigt så värt det.

[Charlotte Lindman]

Men om man tittar då på andra personer som kanske

känner igen sig i dig, tror du att de kan uppleva

samma sak som du har gjort?

[Alexander Skytte]

Jag tror man kan uppleva samma sak. Jag tror också

samtidigt att det har blivit lite bättre, att det går fler

med en ADHD-diagnos. För vissa är det flera i varje klass

och andra som har andra diagnoser som dyslexi

och autism och så vidare. Det har blivit mer accepterat.

När jag gick i skolan, då flyttades alla med ADHD

till en och samma grupp, medans nu så går man kvar

i samma klass egentligen. Så det finns fler.

Jag kände mig väldigt ensam när jag var liten,

och det är därför jag också vill berätta om hur det har gått

för mig och hur jag känner och upplevt så att fler vågar

göra detsamma, för man mår så mycket bättre när man

lättar på hjärtat och lättar på sin tanke.

[Charlotte Lindman]

Alexander Skytte, jättestort tack för att du kom till

arbetsförmedlingens jobb podd och berättade.

[Charlotte Lindman]

Du har lyssnat på Arbetsförmedlingens jobbpodd

och jag heter Charlotte Lindman.

Gäst var Alexander Skytte och tekniker Andreas Damgård.

Har du tankar och funderingar på vad vi ska prata om?

Skriv då till podcast@arbetsformedlingen.se

Det här avsnittet producerades hösten 2021. Vi hörs.

[Alexander Skytte]

Tack så mycket.

[musik]

[musik]