17 april 10:00
Nästa webbinarium:
Visa fler

Shala jobbar som undersköterska i rullstol

Samma år som Shala tar studenten är hon med om en olycka och hamnar i rullstol. Att komma tillbaka till arbetslivet ska visa sig vara mycket svårt. Hör henne berätta om sin kamp för en anställning och hur hon till sist bevisat att det går att arbeta som undersköterska även när man sitter i rullstol.

Shala Morad:
Men, hello! Det är trappor här. Då glömmer de bort det. Man blir ju glad, för då ser de mig och inte liksom min stol. Och de bara: ”Just det, du sitter ju ner.” Då blir det den grejen. [skrattar] Så de ser mig som person och då är man… Jag blir jättetacksam.

[musik]

speaker:
Du lyssnar på Arbetsförmedlingens jobbpodd. En serie med intressanta berättelser om olika personers vägar till jobb och studier. I dag med Veronica Martinson. Gäst är Shala Morad.

[musik]

Veronica Martinson:
Det är en olycka som sätter stopp för Shalas planer om att börja jobba som undersköterska efter studenten. Hon hamnar i rullstol och livet blir inte alls som hon har tänkt sig. Det ska krävas mycket kämpande, en hel del tårar och mer än 20 år, innan Shala äntligen får arbeta som undersköterska. Vad händer när ens tillvaro kastas omkull? Varför var det så svårt att hitta ett arbete? Och hur använder Shala sina erfarenheter på jobbet idag?

[musik]

Veronica:
Hej och välkommen Shala Morad.

Shala:
Tack så mycket.

Veronica:
Berätta, var kommer du ifrån?

Shala:
Jag kommer från Katrineholm och jag har bilat ner hit med mamma som stöd. Det var inte lätt att hitta hit till er adress, men som tur är hade jag gps:en. Ja.

Veronica:
Det var fint. Det var jättefint att du kunde komma hit. Men du bor i Katrineholm. Vad är det du jobbar med där?

Shala:
Jag är undersköterska och jobbar på Lövåsgården i Katrineholm.

Veronica:
Det är nånting som är lite speciellt med ditt sätt att jobba som undersköterska. Vill du berätta?

Shala:
Ja. Då jag har en ryggmärgsskada sedan 1999 sitter jag på rullstol. Jag jobbar som undersköterska. I rullstolen, helt enkelt.

Veronica:
När du skulle börja jobba… Hur togs det emot bland kollegor och bland boende?

Shala:
Alltså de boende blev också lite fundersamma. Vissa skrattade och vissa tänkte: ”Herregud.” ”Måste du jobba?”, säger de till mig. Då tyckte jag: ”Vad menar du?” ”Nämen du sitter ju på rullstol.” Så de tyckte synd om mig. Och då sa jag: ”Nej, det är inte alls synd om mig. Jag är precis som alla andra. men skillnaden är att jag sitter ner och jobbar och de står upp och jobbar.” Då liksom klickar det för dem. ”Ja, det går.” Så jag har kunnat bevisa för de boende att det går att jobba, när man har en funktionsnedsättning som jag har. Och personalen hade delade tankar om mig. De erkände sen: ”Jamen, herregud. Ska en som sitter i rullstol jobba? Hur ska det funka? Nämen, det går ju inte”, hade de sagt sinsemellan. Men sen när jag kunde bevisa att det funkar trots att jag sitter ner, har man annan inställning i dag. Så att det känns mest… Jag har känt dem i flera år. Vi klickar bra. De är jättetrevliga och jättesnälla. Och så får jag jobba också på köket, som jag brukar göra och hjälpa till på frukosten. Och då brukar jag säga: ”Det är mitt kök, så gå ut härifrån.” Så jag är väldigt på alla.”

Veronica:
Men exakt. För man kanske inte kan göra precis alla saker?

Nej, precis. Det stämmer. Men nu när du säger det, så tänker jag vad Christian, min chef sa. Han sa att man inte pratar om de som är gående som att alla inte heller kan göra allt på jobbet. För vissa har ju besvär med ryggen eller är osäkra om de exempelvis ska ge insulin. Det pratas inte öppet i samhället man har en tydlig funktionsnedsättning, då säger man: ”Nämen, herregud.” Om man har ett handikapp: ”Hur ska det här gå? Kommer det funka?” Liksom, såna tankar. Jag kan inte lyfta och liksom vända boenden i sängen. Det kommer aldrig att funka, men jag gör allt annat runt omkring. Och så mycket jag kan, då.

Veronica:
Finns det nånting som du känner att: ”Jamen, det här sköter jag faktiskt kanske bättre än de andra.” Har du märkt nånting?

Shala:
Ja, när jag visar hur de ska använda rullstolen. [skrattar]

Veronica:
Ja.

Shala:
Och det behövs faktiskt. Det märks. De blir väldigt deprimerade, de som hamnar på rullstol. Till exempel om de har fått en stroke. Att gå från gående och hamna på rullstol är ingen kul grej. Jag förstår att det är jättesvårt. Jag har själv hamnat i den situationen. Så, då försöker jag peppa dem att det kan bara bli bättre och inte sämre härifrån, och att jag är ett levande bevis på att man kan leva trots en funktionsnedsättning. Oavsett vad du har. Så det är inte kört.

Veronica:
Vi kommer att prata mer om Shalas jobb och hur hon hamnade där. Men först ska vi ta oss tillbaka i tiden. Shala har inte alltid suttit i rullstol. I gymnasiet läste hon till undersköterska och redan under sin studietid började hon jobba extra. Hon tog studenten 1999 och hade precis fått en anställning på sjukhuset i Katrineholm, när framtidsplanerna plötsligt gick i kras.

Shala:
Så var jag med om en olycka sen på hösten där samma år. Det gjorde att jag fick en ryggmärgsskada på nivå 12. Så då är jag liksom förlamad från midjan och neråt. Och då hamnar jag på rullstol. Det var ingen rolig tid, ska jag tala om för dig, [skrattar] Alltså, det var mycket rehabilitering, det var mycket depression, det var mycket att man var arg och bitter. Det var man på allt och allting.

Veronica:
Ja, du var ju ung också.

Shala:
Ja, man var ju ung. Livet hade precis börjat. Men så tänkte man så här: ”Nej, nu räcker det. Nu har jag sörjt färdigt.” Det måste man. Om inte du sörjer färdigt och accepterar ditt handikapp, då kommer du inte vidare i livet. Så är det bara. Men det gjorde jag. Så det blev lättare sen, dag efter dag.

Veronica:
Men hur många år skulle du säga att liksom rehabiliteringen… Just det här med det psykologiska, att acceptera…

Shala:
Det tog mig nästan tre år att acceptera. För jag vägrade acceptera. Jag bråkade med läkaren och sa: ”Nej, jag ska gå i morgon. Jag kommer att gå.” Men det… Jag visste ju vad verkligheten var, men hade ju hoppet att: ”Nej, jag kommer att gå.”

Veronica:
Men då när du hade… Du sa att det tog tre år där, sen. Och då… Vad hände sen då, rent arbetsmässigt?

Shala:
Sen var det att komma ut i arbetslivet och liksom komma ut och göra nåt. Då fick jag… Ena gången var jag på Försäkringskassan och fick jobba via datorer och dokument och lägga in. Men det ledde ju inte till nånting. Det är alltid så här att… Om jag säger så här… Nu är det fult att säga det men så här: ”Gratisarbete. Du arbetstränar tre till sex månader, och så är det bara tack och hej. Jag har varit på skolor, jag har varit på Migrationsverket i Flen… Ja, så tyckte de att jag skulle plugga. Och så kör man några kurser och det leder i alla fall inte till nånting. Så man hamnar… Det som en ond cirkel. Man hamnar på samma plats hela tiden, om och om igen, tyvärr.

Veronica:
Men jag förstår egentligen inte vad som inte gick. För i många yrken kan man ju sitta i rullstol.

Shala:
Precis. Det kan man ju. Men jag tror att de valde att bara se stolen, och inte se att: ”Nämen, hon kanske är smart. Hon kanske kan någonting.” Men tyvärr så… Stolen var ju en stor del. Det var jobbigt för dem. De sa ju: ”Nämen, det går inte. Det blir jobbigt.” Men då frågade jag: ”Vem blir det jobbigt för? För er eller för mig?” Då var det oftast för dem. ”Nämen, det går ju inte. Hur ska du ta dig runt? Hur ska du göra det här? Hur ska du gå på toaletten?”, och såna här dumma frågor. Och arbetsplatser sa: ”Vem ska stå för kostnaden om vi låter henne arbetsträna här?”, och så där. Jag tycker inte att det liksom ska finnas med på mötena. Ta den diskussionen sinsemellan och inte med dem som försöker få ett jobb. Man blir bara deppig. För då förstår man: ”Okej, nu är det kört.” Det märkte jag på varenda möte, liksom. ”Jaha, nu är vi där igen. Ekonomin. Det finns inga pengar. Det kommer inte att leda till nånting.” Och då sa jag till min handläggare, på den tiden: ”Det här kommer inte leda till nånting. Jag vet det själv av mötena. Jag hör ju vad ni säger.” ”Nej, nej, det är inte alls så.” Vad händer då? Det jag precis jag sa händer. Jag fick ingenting.

Veronica:
Under drygt 20 år lever Shala på försörjningsstöd från socialen. Hon arbetstränar och studerar, men lyckas inte få nån anställning. Att inte ha ett arbete, kollegor, eller en egen lön, påverkar ens mående.

Shala:
Man drar sig tillbaka. Man vill inte ha vänner. Man… Man skäms nästan för sig själv, liksom. Som person. Man skäms för sitt handikapp, blir det. Man får ju så många tankar. Men som tur är, hade jag familjen som stöttade mig, så att… Det var inte lätt för dem heller, att ha med mig i livet, liksom, efter skadan. För om man är arg, så blir man arg på allt och alla. Och det var inte så kul. Det var ju inte meningen att bli arg på liksom familjemedlemmarna, men tyvärr så brast det över dem. Jag kan inte göra så mycket. Och så bad man om ursäkt dagen efter. Det har varit till och från.

Veronica:
Shala får i omgångar hjälp från öppen psyk när hon blir alltför deprimerad. Men hon slutar aldrig försöka att få in en fot på arbetsmarknaden.

Shala:
Jag har sagt tydligt och klart även till mina handläggare på socialen: ”Jag vill ha anställning. Jag vill ha lön.” För man kan inte leva på bidrag. Du kan inte spara pengar. Du kan inte resa. Ja, minsta krona som kommer in på ditt konto räknas som… Vad heter det? Vad kallas det? Inkomst. Det gör minus när du ska få utbetalning. Om jag till exempel har lånat hundra kronor av ett syskon, blir det minus när jag ska få de pengarna, för det räknas som inkomst. Så det är inget liv. Det är det jag försöker säga. Att det är inget liv att leva på socialbidrag. Det är det sämsta man kan göra. Men jag är tacksam att de finns. Det är inte det jag säger. De är jättebra på så vis. Men vi som verkligen vill göra nåt av livet får inte riktigt chansen.

Veronica:
Och så en dag vänder det äntligen för Shala. Hon får träffa coacher från Viadidakt som arbetar med arbetsmarknadsinsatser i Katrineholm, och som även har ett nära samarbete med Arbetsförmedlingen.

Shala:
Jag tror att de har tänkt om där på Viadidakt och Arbetsförmedlingen. Att de har liksom samarbetat på ett annat sätt och att de vill att folk ska komma ut lite mer, även om du har en funktionsnedsättning eller om du inte kan språket. Att man gör nånting. Så jag tror att det är det som har ändrats i deras… De är mycket trevligare, mycket snällare [skrattar], om man ska uttrycka sig så. De har verkligen lyssnat och de har hört vad jag har sagt och vad mina önskemål har varit. Och då sa jag: ”Men jag vill gärna jobba inom vården. Kan ni ge mig en chans liksom att hitta en arbetsplats?” Sen sa jag: ”Jag tänker inte liksom tänka att jag kommer få nån anställning på slutet, men jag vill gärna komma ut och kunna bevisa att jag faktiskt kan jobba. Jag är inte helt död.”

Veronica:
Var det med hjälp av dem som du faktiskt närmade dig vården igen?

Shala:
Ja. För att de tog kontakt med Lövåsgården och pratade med Christian, chefen där. Och sen pratade de väl med Sven. Så att… De var ju osäkra i början, vad jag förstod. De skulle ju aldrig våga anställa mig eller låta mig komma dit om inte Viadidakt var inblandade. Så de var med på mötena och så sa vi: ”Vi testar först en månad och så kan vi förlänga två månader till, och så får vi se hur det går.” Den månaden blev till en anställning. [skrattar]

Veronica:
Hur var det?

Shala:
Ja, jag var jag var jätteglad. Jag grät. Om jag ska vara helt ärlig. Ja, jag var jättelycklig. Mina handläggare fick också tårar i ögonen, såg jag, för jag grät. Då blev det så här väldigt känslosamt. För man har kämpat så många år. Men det tog väl bara fyra månaders arbetsträning. Sen kunde jag visa att jag duger som jag är, och jag kan mer än vad ni tror. Dagen efter att jag hade fått min anställning, tog jag anställningsavtalet till KFAB, där man hyr lägenheter. För de vill ha inkomstpapper på att jag verkligen har en anställning. Då så jag: ”Nu tar no och skriver in det här. För nu har jag en anställning och jag har pengar. Så nu kan jag få hyra lägenhet.” Det får man ju inte. Det är flera olika företag som säger: ”Nej, du måste ha en inkomst.” Försörjningsstöd räknas inte som inkomst. Antingen ska du ha sjukpenning eller sjukersättning, eller någon form av inkomst av lön. Så jag var jättenöjd. Jag tror att jag log hela vägen, faktiskt. Min mamma tittade på mig, typ: ”Sluta le”, typ så här. [skrattar] Hon menade det på ett gott sätt.

Veronica:
I dag har Shala en lönebidragsanställning på äldreboendet i Lövåsen i Katrineholm. Och även om hon inte kan göra allt som gående kan. så har hon kunskaper och erfarenheter som många andra saknar. Hon vet till exempel hur det är att behöva ta mediciner.

Shala:
Jag brukar säga så här. Vissa mediciner… Om nån säger: ”Nej, jag vill inte ta det”, i nåt boende, till exempel. De vill inte ta värktabletterna i dag för att: ”Nämen, det hjälper ju inte. Det funkar inte.” Då säger jag: ”Nej, det funkar.” Eftersom jag själv har varit i den situationen. Jag har också sagt likadant: ”Nej, vad ska de här pillren göra mig, liksom? Det kommer inte att hjälpa ett skit.” Ursäkta ordvalet, igen. Liksom, då brukar jag säga: ”Ja”. Man ska ta det från sin egen erfarenhet. Har man sån erfarenhet, ska man tala om det för dem: ”Det här kommer att hjälpa dig. Den här medicinen är bara för dig. Det här är nånting som du måste ta.” Men de tror ju bara… För vissa har ju sagt till boende att: ”Men ni ny personal förstår ju ingenting. Ni fattar ju inte hur vi har det.” Då kommer jag in där rullandes. De brukar skicka in mig ibland. De säger: ”Shala, gå och prata med dem.” Det är positivt, det är positivt. Så jag brukar ta den diskussionen. Och sen. vad jag bidrar med mer är att jag pratar med dem. Jag är väldigt social med dem, medan de andra kanske är upptagna med nånting annat. Det är dubbelbemanning på vissa boenden. Då passar jag på att prata med dem där ute i matsalen. När jag delar ut fika ställer jag frågor. Jag frågar hur deras liv har varit, vad man har jobbat med, vad som är jobbigt i dag, liksom.

Veronica:
Tror du att det kan vara lättare att öppna upp sig för dig också, när de ser att den här människan har nog varit med om nånting.

Shala:
Ja, de har ju sagt det väldigt tydligt och klart och öppet, att hon förstår oss. ”Hon vet hur det är”, har de sagt många av dem. Så att de kanske klickar för att jag har en funktionsnedsättning. Det kanske blir lättare för dem att… ”Jamen, henne är lättare att prata med” än kanske en som är gående, om man nu ska vara så.

Veronica:
Det är ju fint.

Shala:
Så jag brukar ta och diskutera med dem. Och vissa som har gått upp i vikt… Nu kanske det låter jätteelakt att säga det, men då säger jag så här: ”Ni som använder rullstol, försök minska i maten om inte du har något fel hormonellt. För du kommer inte att orka själv. Om du inte kan lyfta dig själv från rullstolen nu, då kommer du inte att orka längre fram.” Och då blir de lite sura i början, men sen när de inser: ”Nämen, hon var faktiskt rätt.” Jag vet hur det är om man går upp i vikt, tro mig. För jag har själv sköldkörtelproblem, så jag tar ju Levaxin varje morgon. Så jag smällde upp en rejäl vikt. Jag vägde nästan 116 kg för ett tag sen.

Veronica:
Men det är också en erfarenhet att dela och som man kan lita på.

Shala:
Precis. Jag säger: ”Tro mig, jag har varit med om en hel del.” Så att man försöker liksom komma fram till att jag har mycket erfarenhet. Inte bara det praktiska utan det psykiska också.

Veronica:
Vad är det… Du sa att i början så var en del lite tveksamma som kollegor. Vad har de sagt sen då, när du har jobbat nu en tid och…?

Shala:
De sa: ”Det är inget fel på dig. Du är precis som oss alla andra.” Och det roliga är att ibland när vi ska… Om vi ska äta ute har det hänt att vi har gått… ”Nämen, vi tar den här vägen.” Men, hello! Det är trappor här. Då glömmer de bort det. Man blir ju glad, för då ser de mig och inte liksom min stol. Och de bara: ”Just det, du sitter ju ner.” Då blir det den grejen. [skrattar] Så de ser mig som person.

[musik]

speaker:
Du har lyssnat på Arbetsförmedlingens jobbpodd, som i dag gästades av Shala Morad. Programledare var Veronica Martinson. Du kan hitta en textad version av avsnittet på arbetsformedlingen.se/play. Om du, liksom Shala, har en funktionsnedsättning, så har du rätt till stöd från oss när du söker jobb, förbereder dig för arbetslivet, eller är på jobbet. Du hittar mer information på Arbetsförmedlingens sida ”Extra stöd”. På Arbetsförmedlingens playtjänst kan du hitta andra poddar och webbinarier som kan inspirera dig i ditt arbetssökande. Avsnittet är producerat 2023.

[musik]