Webbinar

Nästa sändning -

  • Skriv ett cv från grunden (på lätt svenska)

    2021-07-29 10:00
Visa alla kommande sändningar

Kom ut ur väggen efter utbrändhet

Många hör av sig till Arbetsförmedlingens jobbpodd och vill att vi ska prata mer om psykisk ohälsa i samband med att vara arbetssökande. Psykisk ohälsa omfattar ju så många olika tillstånd. Allt från oro eller nedstämdhet till svåra psykiatriska tillstånd som ångest eller utmattningssyndrom. Just utmattningssyndrom drabbar väldigt många och därför ska vi prata mer om det i det här avsnittet. Jag har träffat Sara Hermansson som gått in i väggen och har varit utbränd. Men hon har också kommit ut ur väggen. Lärdomar hon fått är att man behöver släppa det gamla och gå vidare. Acceptans och nya förhållningssätt är centralt för att bli frisk. Hör hela hennes berättelse.

Textad version

Transkribering av Arbetsförmedlingens jobbpodd,
avsnitt 232: Kom ut ur väggen efter utbrändhet.

Programledare: Charlotte Lindman (CL)

Gäst: Sara Hermansson (SH)

Vinjettmusik (Bensound – Perception)


CL: Många hör av sig till Arbetsförmedlingens jobbpodd och vill att vi ska
prata mer om psykisk ohälsa i samband med att vara arbetssökande.

Och psykisk ohälsa, ja det omfattar ju så många olika tillstånd, men i det
här avsnittet så ska vi prata om utmattningssyndrom, eller att vara
utbränd, som det också heter. Det är extra viktigt att höra om en
solskenshistoria i tider då många drabbas av psykisk ohälsa.

Så därför har jag bjudit hit Sara Hermansson, som berättar om sin historia
av att ha varit utbränd och som gick in i den berömda väggen.

Men hon kommer också att berätta om hur hon kom ut ur väggen och hur
hennes liv ser ut i dag. För hur gör man för att släppa taget om sin
jobbidentitet och gå vidare? Hur hittar man en acceptans, ett nytt
förhållningssätt, som är så centralt för att bli frisk? Måste man byta
bransch eller byta jobb helt, och vad ska man säga på arbetsintervjun om
man har varit utbränd? Ja, det är många frågor som dyker upp och som jag
hoppas nu att få svar på. Du lyssnar på Arbetsförmedlingens jobbpodd och
jag heter Charlotte Lindman. Välkommen hit, Sara!

SH: Tack så mycket.


CL: Du har ju varit i den här berömda väggen, men du har också kommit
ut ur den.

SH: Ja, det stämmer.

CL: Kan du berätta?

SH: Ja. Vi kan väl börja hur jag hamnade där då.

CL: Ja, gärna.

SH: Men min bakgrund: Jag är ingenjör och har alltid varit väldigt
intresserad av både allt jag har gjort i skolan men också jobbet, och tyckt
det har varit jätteroligt att jobba. Och lagt alltid väldigt mycket tid på mitt
jobb. Och för, ja, drygt tre år sedan så märkte jag att jag fick jättesvårt att
tänka, jag fick svårt att prata och formulera mig, och jag var på jobbet
väldigt sent en kväll och efter det så, helt enkelt, så fick jag gå till läkaren
och jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom. Och jag trodde inte själv
att jag var sjuk förrän kanske tre-fyra månader senare. Jag kände mig som
en bluff som bara har hittat på att hon har fått utmattningssyndrom bara
för att hon inte kan tänka ordentligt och är lite trött i huvudet och inte vet
vad som händer.

CL: Vad var det som hände? Vad är det som gör att det blir så, tror du, att
man inte kan se sina egna hinder eller vad det är som gör att man hamnar i
den här, utan att egentligen förstå? För jag tror inte att du är ensam.

SH: Nej, verkligen inte. Jag tror, det är just det som är det lite svåra, är att
man kan inte mäta om man har utmattningssyndrom eller inte. Ingen kan
ta ett blodprov på mig och säga att ”du har jättehöga stressnivåer, de här
måste vi sänka”, utan det är ju liksom en blandad invägning av hur ens
kropp fungerar och hur ens hjärna fungerar. Och som en högpresterande


person, som jag var och så klart fortfarande är, som också tänker att ”jag
klarar allting och det är bara att köra på”, så förstår man ju inte heller att
utmattningssyndrom är någonting som kan hända en själv. Utan jag tänkte
ju att det händer andra typer av personer och andra typer av personer som
jag kanske inte ens känner. Och jag tyckte att jag visste ju inte ens någon
som hade blivit utmattad eller gått in i väggen, så att jag kunde inte
relatera till att det faktiskt hände mig själv.

CL: Man kanske har den här uppfattningen av att det är en viss
personlighet som blir utmattad och går in i utbrän… eller får den här
utbrändheten.

SH: Verkligen.

CL: Men vad har du att säga om det? Är det vissa personligheter, eller har
det med andra saker att göra?

SH: Ja, alltså, jag skulle väl säga så här: Jag trodde att de som blir
utmattade eller går in i väggen är inte tillräckligt stabila. De kanske är lite
svaga, känsliga människor. De orkar inte så mycket och sedan så blir de
belastade, helt enkelt, mycket mer än andra. Men när man tittar på vilka
som faktiskt blir det, inklusive mig själv, så är det egentligen helt tvärtom.
Det är ofta personer som vi ser som väldigt högpresterande, de kanske till
och med är lite hårdhudade, man kommer liksom inte alltid in på skalet.
De har kanske väldigt mycket självförtroende, det är full fart framåt.

De är väldigt också inkännande, bryr sig om andra, är väldigt hjälpsamma,
säger alltid ja, finns alltid till hands. De personerna är i en riskzon för att
bli utmattade. Sedan betyder inte det, bara för att du har en sådan
personlighet, att det kommer att hända dig. Men om du kombinerar det
med en situation där du kanske jobbar alldeles för mycket och samtidigt
händer det saker i ditt privatliv, eller du hamnar i fel typ av projekt eller
med en chef som inte kan vara ett tillräckligt bra stöd för dig, ja men då


kan det gå fel. Så oftast är det en kombination av, vad ska man säga, din
personlighet och en miljö du hamnar i. Och så var det i mitt fall. Det är ju
både hur jag är som person, men också så hamnade jag i en miljö där det
fanns alldeles för mycket oklarheter och osäkerheter, och jag försökte lösa
det, som vanligt, genom att ”jo men allting går att lösa, jag gör bara mer
och mer och mer”, och till slut så var inte det hållbart längre. Och jag tror
att den här myten att man inte riktigt vet vem som kan bli utbränd eller
sjukskriven gör ju också att det blir pinsamt kan man säga. Man känner en
enorm skam, och det här har jag förstått är väldigt vanligt nu i efterhand.
Men jag skämdes jättemycket när jag blev utbränd och jag ville aldrig mer
visa mig för omvärlden, för det kan ju inte vara sant, det händer ju inte
mig. Det är pinsamt att bli utbränd, tyckte jag.

CL: Ja, och det krockar ju med den här personligheten av att kanske vara
den här drivande och alltid framåt, komma med idéer och sedan helt
plötsligt så funkar inte det.

SH: Nej.

CL: Men vad var det som gjorde då att du, för du jobbar ju i dag, och du
har ju antagligen en väg tillbaka, vad var det som var lyckosamt för dig?

SH: Jag tror att … Vägen tillbaka har varit lång, och sättet för mig att bli
frisk var nummer ett: Förstå att jag var sjuk och försöka hantera det som
en sjukdom, i stället för att pracka ned på mig själv som person. Så att vad
jag gjorde under många månader efter att jag fått diagnosen var ju att
tycka att jag är värdelös som person, jag kommer aldrig att kunna jobba
igen, och det här leder ju ofta också in i en depression, vilket det gjorde i
mitt fall och i väldigt många andras fall. Men när jag till slut kunde
acceptera att ”men vänta lite, det här är faktiskt en sjukdom, och det
kanske är en sjukdom som också man kan bli bättre från”. Alltså, om man
är sjuk så kanske man kan gå åt det friska hållet. Jag trodde fortfarande


inte då att jag kunde bli frisk, och jag vet faktiskt inte riktigt hur man ska
definiera hur man blir frisk från utmattningssyndrom, men man kan må
mycket bättre och man kan bli friskare. Så när jag började förstå, ”jag kan
nog bli friskare” och började bli friskare, det var då jag fick upp ett väldigt
stort hopp igen. Och en annan stor sak som har med det här att göra var
att jag hade ju lagt så mycket tid och energi på mitt jobb och mina
prestationer under många år, så att min identitet var, enligt mig själv,

det jag gör på mitt jobb, det jag presterar. Min identitet var mina
prestationer. Och jag fick väldigt bra hjälp från vården. Min läkare på
vårdcentralen remitterade mig till en stressrehabklinik och där får man gå
olika moduler. Och i de modulerna så fanns det en som handlade mycket
om prestation och självkänsla, och att man tror att jag har bara rätt att leva
och rätt att finnas om jag presterar. Och för mig var det så här, ”ja, det är
klart”, men sedan började jag förstå att nej, det behöver faktiskt inte vara
så. Jag har rätt att leva och finnas och bli älskad utan att alltid behöva
prestera, och det har varit en stor knäckfråga för mig. Jag tror att alla har
sina egna knäckfrågor i sin egen personlighet som man måste hitta och
lösa. Men när jag förstod det förstod jag också att jag behöver skapa mig
en sund identitet till mitt jobb och ett nytt förhållningssätt till mitt jobb.
Det betyder inte att jag aldrig kommer att kunna jobba igen. Det betyder
inte att jag aldrig får älska mitt jobb igen, men det betyder att när jag nu
tänker på mig själv som person, ”vem är Sara?”, så börjar inte jag längre
med att säga vad jag gör på mitt jobb och vad jag jobbar med och hur
engagerad jag är i det, utan jag är också mamma, jag älskar hundar, jag har
en underbar man som jag är gift med och som jag tycker om att vara med,
jag tycker om att sjunga i en kör, och så vidare. Så att jag fick lägga på en
massa andra saker i min identitet för att förstå att jobbet är inte det enda,
och det var ett sätt för mig att sedan hitta tillbaka och bli frisk, och hitta ett
sätt att kunna jobba igen. Så en kort version på det.

CL: Ja, och jag tror att det är så bra att vi får den här bakgrunden också för
att få förståelse, för det är ju så att många har ju hört av sig till oss på


jobbpodden, som, där det handlar om, att man vill att vi ska prata om
frågor kring ohälsa och psykisk ohälsa framför allt, och det jag har sett är
att det är två kategorier av personer som vill att vi ska prata om det här,
och delvis så är det de här personerna som är eller har varit i den
situationen som du har varit i, Sara, att man kommer från utbrändhet och
sedan ska in på arbetsmarknaden igen. Och det finns en del oro kring det
här med vilka jobb kan jag söka, vad kan jag komma tillbaka till, duger jag,
kommer jag att hamna i samma läge en gång till och så vidare. Och det är
de som då redan är där, men sedan har ju de här personerna som också
hör av sig som mår dåligt av att vara arbetslös, att hamna i en situation där
man tappar kontrollen och som mår dåligt av själva situationen av att vara
arbetssökande och inte veta när man kommer tillbaka och kanske är på
väg in i den här känslan av makt… vad ska jag säga … att man inte har
kontroll och man inte har makt över sin situation, och kanske känner delar
av den här ångesten och så vidare, som kan vara också ett tecken på
psykisk ohälsa. Men vad tror du det är som väcker så mycket oro hos de
här personerna, som kanske har då en psykisk ohälsa, eller på väg, i
samband med att man ska söka jobb?

SH: Men jag förstår verkligen deras situation. Om vi tar den här, framför
allt den här första kategorin, som har haft en psykisk, eller har en psykisk
ohälsa och också är arbetssökande samtidigt, så är man ju någonstans lite
skör i sin historia och det som har hänt. Och psykisk ohälsa, framför allt
utmattningssyndrom, är ju någonting som inte syns på utsidan, men känns
jättemycket på insidan, och som vi är lite försiktiga med att berätta och
prata om, vilket gör att vi tror att vi är helt ensamma om det. Och i mitt fall
så trodde jag när jag blev utbränd att jag var helt ensam om att det här
hände. Jag vet ju, när jag läser tidningar och annat, att ja, men det finns
statistik på att det händer jättemånga, men jag kände ingen. Jag kände
ingen liksom vän eller familjemedlem som det hade hänt, eller kollega,
utan jag tänkte att jag är den enda högpresterande ingenjören som blir
utbränd och jag är ett misslyckat fall. Och den här ensamheten gör ju att


man tänker ju att ingen annan kommer riktigt förstå, man vill inte ta upp
det. Det känns kanske pinsamt. Så att det tror jag är en viktig del i ens
tillfrisknandeprocess, att dels förstå att du är inte ensam, långt ifrån, och
en annan del är också att du måste vara snäll mot dig själv och acceptera
att du har faktiskt haft en sjukdom. Och du har också, troligtvis, lyckats bli
friskare från den, eftersom du nu är i en arbetssökandesituation och vända
det lite till en styrka, för det är skitsvårt att ta sig ur de där mörka
stunderna. Och all eloge till de som blir friskare och gör det, det är
verkligen jättehäftigt. Och jag själv valde ju egentligen att vara öppen med
att jag hade varit utbränd, vilket i början var superläskigt. Det började med
att jag kanske berättade det för en vän eller en kollega, och sedan så blev
det väl lite mer vanligt att jag ändå vågade säga att det hade hänt mig och
att jag varit sjukskriven för utmattning. Sedan så, när jag började göra det
märkte jag hur många som kunde relatera till det. De kanske inte själva
hade varit utbrända, en del hade till och med, men de hade kanske en
syster eller en vän eller en kollega som det hade hänt, och de berättade det
för mig. Så i och med att jag öppnade upp mig och vågade vara sårbar och
säga att det här hände mig, och nu mår jag bättre och är friskare, så hade
de jättehäftiga historier att dela med sig av. Och det var då en tanke
väcktes till att starta den podden som jag håller i i dag. Ut ur väggen, heter
våran podd, och vi pratar just om vägen tillbaka, från att man har gått in i
väggen och hur hittar man tillbaka till livet. Och vi brukar inte säga
egentligen ”tillbaka”, utan podden heter Ut ur väggen – och vidare i livet,
för du vill inte tillbaka, du vill inte tillbaka till den situation du var i innan.
Du vill inte tillbaka till det sättet du levde på tidigare. Du är fortfarande
samma person, du har fortfarande samma fina personlighet, men för att
bli frisk måste du hitta en ny väg och ett nytt sätt att leva. Så om man ska
gå tillbaka till den här oron som man sitter på när man ska ge sig ut:
Reflektera lite över på vilket sätt kan du beskriva för någon vad som har
hänt dig, och på vilket sätt har det faktiskt gett dig någonting positivt
också, ur allt det här negativa. Och jag har hittat jättemycket styrka i det
som har hänt mig, och konstigt nog så ångrar jag inte att jag blev utbränd.


Det är jättehemskt, och jag önskar inte ens min värsta fiende att behöva gå
igenom det jag gjorde, men i efterhand så förstår jag att alla lärdomar jag
har fått om mig själv, hur jag vill leva mitt liv, vad jag tycker är viktigt i
livet, vad jag mår bra av, de hade jag aldrig kunnat få om jag inte liksom
varit hela vägen nere på botten. Och jag är säker på att de här personerna
som har varit i en utbrändhet och nu är arbetssökande har också gjort
sådana här lärdomar och ”findings”, och det är enorma styrkor som jag
tycker att man ska reflektera lite över och till och med man kan lyfta fram
dem i en arbetsintervju.

CL: Ja, för jag tänkte fråga det, för det är ju också frågor som vi får. Det
här med hur man då ska berätta. För du sa att det är viktigt att man
berättar, att man kan sätta ord på att man kanske då har haft
utmattningssyndrom eller varit utbränd, och att den frågan kommer ju
alltid, nästan alltid, när vi har olika webbinarier, eller även som frågor in
till podden: Ska jag berätta på en arbetsintervju? Vad ska jag säga?

Eller mer oron: Vad händer om jag får frågan? Hur öppen ska jag vara?

SH: Jag förstår.

CL. Ja, vad tycker du?

SH: Men jag kan väl ge råd ur tre perspektiv. Ett: jag har varit där själv, att
man sitter framför en chef och måste välja: Ska jag berätta om jag varit
utbränd eller inte? Och i alla fallen för mig har jag valt att göra det. Den
andra är väl situationen att jag också har varit en chef som har rekryterat.
Och i alla de fallen där jag har haft en kandidat som har vågat berätta för
mig att de har varit utbrända har jag verkligen uppskattat det, för det
beskriver personen så mycket mer. Och i alla de fallen där kandidaten har
vågat berätta det för mig så har inte det stjälpt den på något sätt, utan jag
känner att jag har fått en bättre bild av den som person, och det har på
något sätt inte gjort att jag har tänkt bort dem mer än vad jag gjorde innan.


Snarare tvärtom så vet jag att ”hm, de har en ganska hög självkännedom”,
troligtvis då, de vet var deras gränser går, de har fått med sig väldigt
mycket lärdomar på det. Så jag har, som rekryterande chef, aldrig sett det
som någonting negativt. Och ur det tredje perspektivet så har jag också
jobbat med rekrytering de senaste två åren, och samma sak där. När någon
tar upp det så kan det ju också förklara saker. Så jag kan ju ta mitt
exempel, så har ju jag liksom gått från att först ha ingenjörsroller och
sedan chefsroller med ganska mycket ansvar, till att bli rekryterare på cv:t,
och det är ett väldigt ovanligt hopp att göra. Och om jag bara sa ”nej, men
jag känner för att testa på rekrytering” på en arbetsintervju, då kanske den
som intervjuar mig inte riktigt förstår. ”Jaha, ja, okej.” Men i och med att
jag berättade vad som hänt, ”det här hände mig, jag har varit sjukskriven
och utbränd för att jag jobbade för mycket. I min stressrehabprocess så
insåg jag att jag vill gärna fortsätta på samma arbetsplats, men med
någonting lite annorlunda. Jag vill känna mig fortfarande bekväm med vad
jag gör, men jag vill inte liksom gå tillbaka till exakt samma avdelning och
samma personer jag jobbade med innan, det blir för känsligt”. Och då
hittade jag rekrytering som liksom ett sätt att rehabba mig upp igen och
sedan så trivdes jag väldigt bra med det. Det förklarar ju så mycket.

CL: Ja, oh ja.

SH: Det är ju det här jag menar att man måste hitta sitt sätt att beskriva
vad som har hänt, och det är väldigt känsligt. Man kanske ska börja med
att testa att beskriva det för sin närmsta partner eller sin vän, vad har
faktiskt hänt mig, liksom. Jag blev sjuk, nu har jag kanske gjort någon
form av rehab, jag mår bättre, nu är jag i den här situationen och det har
lett till det här och det här. Så att jag tycker att man absolut ska berätta det
på en intervju, och man ska hitta ett sätt att berätta det så att man förstår
vad man har behövt gå igenom och vad man kom ut till på andra sidan, för
någonstans har man faktiskt inte gått tillbaka utan man har tagit sig
vidare, och det är ett jättestort steg att göra.

CL: Precis, och jag tänker just på den här, du sa att man ska sätta ord på
allting, och om man då har berättat det här för någon som man känner
redan, då har man ju satt ord på det och kanske också, i den här
beskrivningen av vilka styrkor man har hittat, och om man då har gjort det
några gånger, ja då blir det ju inte lika läskigt, eller vad man ska säga, i en
arbetsintervjusituation.

SH: Nej, exakt.

CL: För du har redan, då är du liksom säker på din situation, över vad du
liksom ska säga. I stället för att hamna i den här ”Gud, vad ska jag säga?
Men jag säger kanske bara litegrann”, eller att man mörkar vissa delar,
medan egentligen, som i ditt fall, du som är då rekryterande chef säger att
ja, men det kan ju vara en styrka också.

Och det kanske inte många tänker på.

SH: Nej, jag tror inte man alltid ser på det ur det perspektivet. Man är nog
rädd att bli bortvald, för de tänker att ”jaha, men den här personen är
ingen vi kan pressa och lägga på massa jobb och göra sådana saker”. Men
helt ärligt, om du är på en intervju, berättar det här för en chef, och de
sedan inte vill ge dig jobbet på grund av det här, så kan jag lova dig att det
inte är en arbetsplats du vill vara på ändå. Och någonstans har du gjort dig
själv en tjänst genom att berätta, för att då vet du att det kommer liksom
gallra, så att du kommer hitta arbetsplatsen som du tycker är bra för dig,
där du får vara öppen och vara den du är. Men det är jättebra som du
säger, för att det är ett väldigt känsligt ämne. Så de första gångerna jag
berättade för någon vad som hade hänt mig så började jag nästan alltid
gråta, och det var lite svårt att få fram orden. Det är mycket känslor
inblandade. Ju fler gånger man gör det, ju mindre kommer känslorna upp
till ytan. Det är fortfarande för mig ett känslosamt och viktigt ämne, men
jag blir inte superemotionell varenda gång längre, i och med att jag har


berättat det så många gånger nu. Och jag har min syn på vad som hände.
Den är ganska tydligt och klar och paketerad. Så att det är också ett väldigt
bra tips, för det blir ju svårt. I en arbetsintervju vill man ju så klart kanske
inte bli jätteemotionell och kanske börja gråta, utan man vill känna sig lite
mer sammanhållen, så det kan vara jättebra att öva utanför intervjun först.
Men var inte rädd för att frågan kommer komma och var inte rädd för att
berätta. Och jag tror det är viktigt att förstå också att den som sitter på
andra sidan i intervjun är en människa, som också känner människor, som
troligtvis också har någon form av relation till den här väldigt jobbiga,

men väldigt vanliga, sjukdomen.

CL: Sara, du berättade ju också här nu att du har ju gått från att jobba med
vissa saker i ditt ingenjörsyrke, men sedan gick över till rekryteringssidan,
och jag vet ju att många har ju den här oron över att gå tillbaka till sitt
gamla jobb. Eller att man har en föreställning om att man ska gå tillbaka.
Och du sa ju att man vill ju egentligen inte tillbaka till samma situation,
man vill ju hitta någonting nytt. Vad har du att säga till dem? Behöver man
byta bransch eller byta jobb? Hur ser det ut där?

SH: Jag tycker att det är en jättebra fundering, för att jag tror alla som
hamnar i utmattningssyndrom hamnar också i en identitetskris, att så här
”Vad är det för fel på mig? Och det jag jobbar med, kommer jag aldrig mer
att kunna jobba med det igen?”. Jag hamnade absolut där, och jag tyckte
det var jättetufft och svårt att veta, och jag hamnade till och med i att jag
faktiskt på riktigt kollade på tjänster för att bli så här vaktmästare på en
kyrkogård, eller på ett äldreboende, eller något helt helt annat än vad jag
gjorde, bara för att man liksom ville fly. För att man hamnar ju i en
jättestressad situation, och som man kanske känner till sedan innan så
stress för oss är ju kanske i dag ett väldigt rörigt projekt eller en
ansträngande chef, eller någonting annat, men det är samma signaler som
förr i världen när det liksom kom en björn rusande mot oss. Så man får ju
den här kanske flyktkänslan. Man vill fly. Och den var jättestark i mig när


jag blev utbränd. Jag ville bara fly, men jag förstod inte från vad. Jag
behövde springa, men vart ska jag springa någonstans? Och då blev det så,
”jaha, jag kanske måste springa till Indien och bli yogalärare, där kanske
det är lugnt”. Så började jag tänka. Men det behöver inte vara så. Jag
tycker man absolut behöver sätta sig ned och tänka igenom: Vad tyckte jag
var kul i mitt tidigare liv, om man ska säga så, mitt förra yrkesliv? Vad gav
mig energi? Vilka stunder mådde jag bra av? Jag kom fram till att det jag
verkligen gillade med mitt tidigare jobb som jag hade när jag blev utbränd
var ju interaktion med människor. Jag kom fram till att jag också gillar
mycket att så här samtala och förstå mig på människor. Och de där
bitarna. Och när jag förstod det, och jag hade ju också rekryterat en del när
jag var chef, så jag förstod så här att ”ja, men det här med rekrytering
kanske inte är så dumt? Jag gillar ju verkligen att träffa nya människor och
försöka förstå mig på dem”. Då insåg jag att ja, men jag kanske inte
behöver bli yogalärare och fly från allting som hade med det gamla att
göra. Jag kanske faktiskt kan vara kvar till och med hos samma
arbetsgivare, men göra någonting lite annorlunda, och testa på det.

Och det tänker jag också är en viktig grej, man måste våga testa för att ta
sig vidare. Jag vart jätterädd när jag blev utbränd. Jag är känd för att vara
en ganska modig person, lite som Pippi, liksom, ”det här har jag inte testat
förut, det går nog bra”. Men det bara flippade så klart, över en dag, och jag
fick jättedåligt självförtroende när jag blev utbränd. Jag var ju liksom
misslyckad nu. Och sakta men säkert har ju jag fått behöva bygga upp mitt
självförtroende igen då. Och den viktigaste lärdomen jag har gjort på den
resan är ju att testa. Vi ser hur det går. Det måste inte kännas som att
”kommer jag klara det här eller inte, kommer jag klara det eller inte”. Det
är så många situationer jag har varit i och bara ”jag vet inte om jag klarar
det här”. Jag får testa. Om det inte känns bra så får jag backa, och det är så
man liksom hittar sig fram. Annars kommer man för alltid låsa in sig och
aldrig ens kanske våga gå utanför sitt hus igen. Så att man behöver absolut
inte liksom helt att byta bransch och fly landet och sätta sig på en ö och
fiska, vilket min poddkompis tänkte att hon skulle göra när hon blev


utbränd. Men man ska nog inte tillbaka till exakt samma projekt eller
grupp eller situation. Det finns ofta varianter att hitta på det. Så att man
behöver inte känna om man har en specifik liksom utbildning, eller en
specifik bakgrund, att det är förgäves och den kan man inte dra nytta av
när man nu ska söka nya jobb. Men man kanske ska tänka igenom: ”Vad
var det gillade med det förra, och vad var det som inte var bra?” och så tar
man med sig det man gillar vidare, för att hitta nya vägar.

CL: Om du skulle säga några så här riktigt bra lärdomar eller insikter som
du känner som att det här är … Som du sa, du ångrar ju inte att du faktiskt
har varit där, för du har ju lärt dig den du är i dag. Vad ser du är liksom de
största styrkorna med att du har gjort den här resan?

SH: En styrka är ju framför allt att jag prioriterar mig själv, och jag är
väldigt glad över, faktiskt, att jag blev utbränd före jag blev förälder.

För det är ju en vanlig kategori, nu när man tittar på vilka, så är ju
småbarnsföräldrar som har, framför allt kvinnor liksom, man har alla sina
barns behov i åtanke, man har sitt jobbs behov i åtanke, och man räcker
inte till någonstans. Man räcker inte till som mamma, man räcker inte till
på sin arbetsplats, och det är verkligen en, vad ska man säga, en fälla då,
för högpresterande, väldigt empatiska, hjälpande mödrar att hamna i.
Även fäder, men mammor är absolut överrepresenterade. Och jag är
väldigt tacksam och glad över att jag hat fått lärdomen av hur viktigt det är
att hjälpa sig själv före man hjälper andra. Den här flygsyrgasmasken, när
man flyger så säger de ju alltid ”Ta på din egen före du hjälper någon
annan”, och jag har alltid tyckt det varit så dumt. Varför säger de så? Det
är klart man ska rädda sitt barn först. Men nu förstår jag ju varför. Om inte
jag mår bra så kan inte jag vara en bra förälder. Om inte jag mår bra kan
inte jag vara en bra kollega. Det är väldigt klyschigt, men har man lärt sig
den hårda vägen, har man lärt sig hur dålig man är när man är på botten
och inte kan göra någonting, så förstår man hur viktigt det är att äta
frukost, lunch, middag, sova någorlunda bra. Nå, det är svårt när man har


småbarn, men man liksom prioriterar de där småsakerna som jag inte
gjorde förut. Då var jag liksom ”nej, men det är klart jag ska fixa den här
presentationen på jobbet”, eller ”men det är klart jag hjälper min kompis
med det här”, och man bara pressade in saker. Så det är väl en jättestor
lärdom: Att så här prioritera mig själv före allt annat, för att kunna vara
med andra, för att kunna vara en bra person.

CL: Och för de nu som skulle vilja veta lite mer och lyssna på den här
podden som du har, Ut ur väggen, var hittar man den?

SH: Man hittar den där poddar finns, ja men på Acast, Spotify eller var
man nu lyssnar, så kanske på samma plattform där man kanske lyssnar på
jobbpodden. Och den heter Ut ur väggen – och vidare i livet, och vi finns
också på Instagram, om man vill följa oss där. För att vi är ju då tre ex-
utbrända, eller vad man ska säga, som håller på att ta oss ut ur väggen på
ett eller annat sätt, och vi försöker podda lite ”vi lever som vi lär”. Så att
det kommer inte liksom långa avsnitt på samma tid varje vecka, utan det
kommer lite när andan faller på och när vi har energi och lust och det är
väldigt ofta, faktiskt, som vi tycker att: ”Nej, men nu får vi ta och ställa in.
Nu är det för mycket som händer på annat håll här”. Så att det är ju viktigt
att podden också får återspegla vårt nya sätt att leva. Så om man följer oss
på Instagram får man också tips om när det kommer nya avsnitt.

CL: Tack så jättemycket, Sara, för att du kom hit och berättade om din
historia.

SH: Tack.

CL: Vill du höra mer eller läsa mer om det här ämnet så ligger det nu
länkar som hör till det här avsnittet, delvis till podden som Sara berättade
om, som heter då Ut ur väggen – och vidare i livet. Skriv gärna till oss och
berätta vad du tycker om det här avsnittet, eller om du har någon idé på


vad du vill att vi ska prata om i Arbetsförmedlingens jobbpodd. Du har
lyssnat på Arbetsförmedlingens jobbpodd med Sara Hermansson och med
mig, Charlotte Lindman. Tekniker det var Roger Svanell, och det här
avsnittet det producerades i oktober 2020. Vi hörs!


Publicerad

2020-12-07