Joanna om diagnoser och att driva företag

Joanna Halvardsson:

Den vanligaste fördomen jag stöter på är att alla är likadana. Att alla med autism är likadana. Många kan säga så här: ”Ja, men jag vet hur det är för dig för jag har en kusin som har autism". Fast då vet du inte hur det är för mig, då vet du hur det är för din kusin.

[musik]

Andreas Damgaard:

Du lyssnar på Arbetsförmedlingens jobbpodd, en serie med intressanta berättelser om olika personers vägar till jobb och studier. I dag med Veronica Martinson och gästen Joanna Halvardsson. Vi vill informera om att i inledningen av det här avsnittet pratas det om självmordsförsök.

[musik]

Veronica Martinson [speakerröst]:

Som tonåring försökte Joanna ta sitt liv flera gånger. Hon kände sig annorlunda och led av psykisk ohälsa. Någon framtid för sig själv? Det kunde hon inte se. I dag driver hon eget företag och har fått priser för sitt engagemang för personer med psykisk sjukdom och neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Men hur tog hon sig hit? Vi träffar Jonna i hennes lägenhet i Karlstad och mjauandet, ja, det står hennes katt Riff för.

[musik]

Joanna:

[Riff jamar] Jaa... ska du också prata? Min bästa kompis, min sambo, mitt barn, hon är allt. Och min katt, då.

Veronica:

Och hon kommer att vara med oss här under inspelningen i dag, känns det som?

Joanna:

Ja, hon hänger i sladdar och klättrar upp i ljudtekniken och lite allt möjligt.

[skrattar]

Veronica:

Det går väl an, du får vara med.

Joanna:

Ska du krypa in här i den här kojan?

Veronica:

För att komma i gång så kan du väl bara berätta lite om dig själv?

Joanna:

Ja, jag heter Joanna Halvarsson. Jag är 35 år. Jag jobbar som journalist, föreläser och jobbar också i sociala medier med att berätta om mitt liv med psykisk ohälsa och olika diagnoser.

Veronica:

Vad är det för diagnoser som du har?

Joanna:

Aspergers syndrom, bipolär sjukdom och borderline.

Veronica:

Det var en liten mix.

Joanna:

Mm...

Veronica:

Hur påverkar dom dig?

Joanna:

Min autismdiagnos tar väldigt mycket energi på grund av att min hjärna suger in intryck, och jag har svårt att läsa av sociala, oskrivna regler och förstå det här samspelet i relationer. Hur man ska vara och hur man ska bete sig. Min bipolära diagnos påverkar mig så att jag pendlar mellan att vara som det som kallas normal, som en vanlig person utan diagnos, och deprimerad och manisk eller hypoman som det heter när man har typ två som jag har. Så min borderlinediagnos påverkar väl också att jag har haft ett långvarigt självskadebeteende.

Veronica:

Men du sitter ändå här i dag och pratar med mig, så hur har du hanterat de här sakerna?

Joanna:

Man kan väl säga att jag varit nere på botten och vänt lite grann. Jag har haft väldigt mycket psykisk ohälsa och psykiatrisk slutenvård, nya självmordsförsök, men sen så fick jag rätt stöd och hjälp att hitta tillbaka till livet.

Veronica:

När var det du kände av att ”det här funkar visst inte riktigt som för andra”?

Joanna:

Jag kände redan som kanske femåring att jag inte riktigt fungerar som en klasskompis är gjord. Men jag hade kompisar runt omkring mig och jag kunde ändå på något sätt passa in, fast jag inte riktigt förstod vad vi höll på med ibland. Men det var först när jag började högstadiet som det blev ganska tydligt att jag inte alls kunde det här med sociala oskrivna regler. Och då blev det mer att jag gled utanför, jag passade inte in och då blev det mycket mobbning som också ledde till depressioner.

Veronica:

Och hur var sedan högstadietiden och gymnasiet för dig?

Joanna:

Högstadiet var väldigt jobbigt. Det var mycket ensamhet, utanförskap, tyst mobbning, eller vad ska jag säga. Utfrysning. Jag kom till och med hem som barn och sa att jag önskar att de slog mig. För då hade det synts att jag blev mobbad. Nu var det bara: "Joanna är lite känslig" eller "Joanna överdriver". Det syntes liksom inte. Det var kanske den värsta mobbingen, den som är psykisk. Sen när jag skulle börja gymnasiet så tyckte min rektor och kurator att "snart Joanna, får du en nystart". Ny klass, nya kompisar, ny skola. Allting kommer bli så himla bra, men så blev det ju inte riktigt.

Veronica [speakerröst]:

Gymnasiet blir tyvärr ingen nystart, det blir snarare ännu jobbigare. Joannas depressioner och självskadebeteende förvärras och vid upprepade tillfällen försöker hon begå självmord.

Joanna:

Jag önskar att jag hade mött någon som mig själv, i dag, när jag var 15 år. Att någon har ett visat att livet inte är förstört. För när jag fick min diagnos som sextonåring, precis efter att jag fyllt 16, så var det liksom "mitt liv är förstört, jag kommer aldrig bli någonting”. Jag fick till och med höra från skolpersonal att jag aldrig ska bli någonting. Så hade jag fått träffa den Joanna jag är i dag och fått se att man kan lära sig hantera diagnosen, att det finns positiva saker med diagnosen. Jag kan också ha ett jobb som alla andra, till och med vara egen företagare i dag. Jag skulle behövt mer positivt än vad jag hade, för det var väldigt mycket negativt. Och just då för 15–20 år sedan så visste man inte... I dag pratar man mycket om de här diagnoserna i media och man har mer kunskap och forskning. Det hade man inte då, så då var det väldigt mycket negativt. Många mammor som pratade om det i böcker eller i media, som ofta skrev om sin barn att det var hemskt att ha en diagnos.

Veronica:

Så du såg egentligen ingen framtid då för dig själv?

Joanna:

Nej, jag försökte som sagt ta livet av mig första gången som fjortonåring. Och sen var det många gånger därifrån tills jag var 20. Mina kompisar pratade om vad de vill ha för jobb och vad de ska bli när de stora, och jag hängde bara med på det för att egentligen så kunde inte jag se vad jag skulle bli.

Veronica [speakerröst]:

Efter gymnasiet går Joanna en kurs på folkhögskola. Den riktar sig till personer med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning såsom autism.

Joanna:

I vanliga skolan lär man sig en massa konstiga saker som man inte har nytta av. Typ x plus y. Här fick vi i stället lära oss vardagsmatematik. Hur betalar man räkningar? Hur gör man en budget? Sådana saker. Vardagssaker för att få livet att fungera helt enkelt.

Veronica:

Var det någonting där som gjorde att du tänkte: "Oh, wow, är det så här det är?" Har du några sådana minnen?

Joanna:

Jag var väldigt negativ när jag började på Molkoms folkhögskola. Jag tyckte att min diagnos – då hade jag bara min autismdiagnos på papper – förstör mitt liv. Men då var det en lärare som tyckte att: "Men Joanna, varför vill du gå runt och vara någonting som du inte vet hur det är att vara, för du vill vara det du kallar för 'normal', men du har ju aldrig varit normal för du har haft en diagnos hela livet så du har ingen aning om hur det var att vara det." Och nu, flera år senare, så inser jag att: "Ja men varför vill jag vara det?". Jag fick också bipolär medicin 2015 som gjorde att jag blev normal, och det var de värsta åtta dagarna i mitt liv. För att det var inte alls kul att vara normal, så jag hade slösat bort 15 år på att vilja vara någonting som jag inte egentligen vill vara. För jag är jag. Alla människor är unika och det var inte kul att vara som majoriteten. När jag gick där på skolan så var det en tuff period, jag åkte in och ut på psykiatrin fortfarande. Jag gjorde mitt åttonde självmordsförsök där, och det var någonstans där i ambulansen på väg till sjukhuset som jag kände att det här är inte meningen. Det är inte meningen att jag ska dö, för då hade jag dött för länge sen. Jag överlever om och om igen, och då måste det finnas någon mening med att jag gör det. Och det kanske är att jag ska berätta min historia, så att ingen annan behöver vara med om det jag har varit med om. Jag kan inte spola tillbaka tiden ännu på min story, men genom att berätta min story så kan jag förhoppningsvis hjälpa till så att andra inte behöver gå igenom liknande saker. Så det var väl där tanken på att börja föreläsa dök upp. Och jag fick också möjligheten där på skolan att börja blogga och fick lära mig vad en blogg var och att man kunde skriva av sig, för jag har alltid varit bra på att uttrycka mig i text. Bättre på att uttrycka mig i text än i tal. Så där startar jag också första bloggen om mitt liv, som i dag har typ 10 000 följare. Så att det var där som det blev någon liten start av alltihopa.

[musik]

Veronica [speakerröst]:

När året på folkhögskolan är slut vågar hon ta steget att flytta till en egen lägenhet i Karlstad och får boendestöd och kontaktperson. Och nu föds också tanken på att hon vill arbeta som journalist.

Jonna:

Jag tror att det var min kontaktperson som tyckte att "om man vill ha ett jobb, då går man till Arbetsförmedlingen". Så vi gick dit och då var det någon som berättade att det fanns någonting som heter samordningsförbund. Samordningsförbundet Samspelet, som det heter i Karlstad, jobbar med att få ut personer som mig i arbete eller studier. Så jag kom dit, jag blev deltagare där och första mötet vi hade där blev en ny grej för har man min diagnos så har man oftast väldigt mycket myndighetskontakter. Det är Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, landstinget –många kontaktpersoner. Helt plötsligt så satt alla i samma rum och samarbetade och pratade med varandra mot samma mål: att jag skulle ut i arbete. Och när vi satt där för vårt första möte fick jag frågan: "Hur ser ditt drömliv ut? Du kan drömma dig helt bort, du behöver aldrig kunna uppnå det". Och då sa jag att jag ville bli journalist, jag vill börja föreläsa och jag vill fortsätta att driva min blogg. Och i dag är det allt det jag gör i mitt företag.

Veronica:

Och hur länge sedan var det du hade det här samtalet?

Jonna:

Det här var nog 2011 ungefär. Sedan gick det ganska snabbt att jag fick en första praktikplats på ett socialt kooperativ som typ gör allt inom media. Så det var min första, ja livets första anställning.

Veronica [speakerröst]:

Joanna berättar här att hon får hjälp av ett samordningsförbund. Tanken med ett samordningsförbund är att personer med behov av extra stöd, och som har bollats mycket mellan myndighetskontakter, ska få bättre hjälp. Representanter från offentlig sektor, till exempel Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, kommunen och regionen sätter sig ner tillsammans och gör en gemensam plan på hur de på bästa sätt kan hjälpa personen till studier, arbete och egen försörjning. För Joanna blev resultatet bland annat en lönebidragsanställning.

Joanna:

Många kanske tycker att "lönebidragsanställning, det är ingen riktig jobb". Men jag behöver det stödet som man får då och för mig så är det ett viktigt, riktigt jobb och det är så viktigt att få komma ut på arbetsmarknaden på sina egna villkor.

Veronica [speakerröst]:

När anställningen är över tar Joanna modet till sig och söker till journalistutbildningen på Molkoms folkhögskola, och blir antagen.

Joanna:

Jag minns första dagen när jag kommer in i skolan och så ringer jag till mamma och säger: "De andra eleverna hälsar på mig. De känner mig inte man de hälsar på mig." Jag har mött folkhögskolans magiska värld, för jag upplever att alla jag möter som har gått på en folkhögskola beskriver det som något positivt och speciellt. Och jag kommer plötsligt till en plats där jag fick vara den jag är, även om jag inte riktigt är som normen.

Veronica:

Men då var det en helt vanlig utbildning, så att säga, eller kunde du få någon speciell anpassning eller hur fungerar det?

Joanna:

Det var en helt vanlig utbildning på 100 % och vi visste att jag bara klarar 50 %, så jag satte min aktivitetsersättning vilande på 50 %, som man kan göra i ett år och tog den risken, eller vad man ska säga, för att jag verkligen vill det här. Hade jag inte haft de lärare som jag hade så hade jag inte klarat det, för jag har också en reumatisk sjukdom och har väldigt dåligt och nedsatt immunförsvar. Skolans värld är en smittohärd så jag var väldigt sjuk väldigt ofta, både psykiskt och fysiskt, så jag jobbade mycket hemifrån. Men de insåg att jag gjorde exakt lika mycket som mina klasskompisar, kanske mer ibland, fast jag var inte alltid i klassrummet. Och det var det som gjorde att jag faktiskt klarade det. Hade jag gått en vanlig universitetsutbildning som journalist, då hade jag aldrig klarat det.

Veronica:

När du var klar med din utbildning och var utbildad journalist, vad tänkte du att du skulle göra med den utbildningen då?

Jonna:

Det är svårt att jobba som journalist eller få jobb som journalist när man bara kan jobba 50 %, för journalistbranschen är hård redan från början. Så då föreläste jag lite grann, hade redan börjat föreläsa lite.

Veronica:

Föreläste på vilket sätt då?

Joanna:

Genom Hjärnkoll, som då var en nationell kampanj för att öka öppenheten kring psykisk ohälsa. Men efter det så var jag faktiskt på en föreläsning på ett andra samordningsförbund och då tyckte den personen som var chef där att "varför anställer inte Samspelet dig?". Så då gick jag hem ringde till Samspelet chef och sa "hej, ni ska anställa mig" och jag var väl kanske lite manisk, annars kanske jag inte hade gjort det. Men ibland är det också en fördel, för då har jag den här drivkraften. Så de anställer mig ett år, lite grann att jag var en administratör, satt med i olika möten med olika chefer. Och så skrev jag ner vad som sades på möten. Men sen blev jag också någon expert, för då satt alla chefer där från Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, regionen och kommunen. Och helt plötsligt har jag gått från att vara ett psykfall till att vara en autismexpert och de frågar "Joanna, hur tänker du i den här frågan" eller "hur tänker du här?". Så då var jag helt plötsligt en expert. Det är kul att de tar vara på min erfarenhet. Sedan fick jag också föreläsa på arbetstid. Jag tjänade ihop min egen lön, kan man säga. Jag fick testa lite grann hur det var att föreläsa, jag fick lära mig fakturera och allting runt omkring. Vad tar man betalt? Och det resulterade i att efter ett år så fick jag starta mitt företag.

Veronica [speakerröst]:

Att Joanna startar eget företag beror på flera saker. Alla erfarenheter och kunskaper som hon fått från sina lönebidragsanställningar är såklart viktiga. Hon känner sig trygg med att hon kan klara av det, men det finns också något med lönebidragsanställningar som gör framtiden väldigt osäker.

Joanna:

Det är jättebra att det finns, men i mitt fall har det varit att jag kanske får en anställning i ett år och arbetsgivaren säger att jag är jätteduktig, en av de bästa dom har haft, de är jättenöjda med mig men de har inte ekonomisk möjlighet sen. Och då dör den anställningen och så ska jag in i en ny eller in på en ny praktik, och det blir aldrig att man har en lång... Man vet inte hur livet ser ut framåt mer än en kortare tid, och det är väldigt stressande. Så bara kände jag till slut att okej, men då skaffar jag mitt eget jobb. Och så startade jag mitt företag och blev min egen chef, i stället.

Veronica:

Och hur fungerar det att vara sin egen chef?

Joanna:

Det fungerar ganska bra. Jag har vissa saker, på grund av mina svårigheter så är det ibland lite jobbigt. Jag behöver planering och struktur och ibland när det är tråkiga saker som ska göras så har jag en förmåga att skjuta det framför mig och då hade det varit skönt att ha en chef som tycker att "gör det här nu" eller säger "i dag gör du det här". Eller om vi har en dålig dag, då är det också positivt, för då kan jag vara hemma och jobba i morgon i stället. Men det är det att hela tiden hålla en balans och få det att funka. Och jag jobbar bara 50 % och har 50 procents sjukersättning, så jag kan inte gå över det där. Och jag höll på att sjunka själv.

Veronica:

Hur får du den här strukturen? Har du fått någon hjälp med den eller ordnar du den själv? Hur får du det att flyta på?

Joanna:

Jag har fått stöd på flera olika sätt. Jag har lång erfarenhet av både psykiatrin och vuxenhabilitering. Vuxenhabiliteringen har hjälpt mig, framför allt för min vardag, men som jag också använder i mitt företag, att jag i min kalender använder två olika färger: en som ger energi och en som tar energi. Så märker jag aktiviteter i olika färger för att det ska bli balans, och se helheten. Få väck, så att det tar lagom mycket energi.

Veronica:

Men om jag skulle göra så då tänker jag att det är väldigt mycket som är både och. Det är många saker som ger mig energi, men som också tar otroligt mycket energi. Jag tänker att det skulle vara väldigt mycket lila i den här kalendern i stället. [skrattar] Det blir blått och rött – lila. Ja, men du förstår. Hur funkar det?

Joanna:

Man måste vara lite realistisk och kanske lite hård, för det är bättre att jag har kvar mer energi än att jag gör av med energi. Så till exempel, jag är jätteintresserad av speed. Jag fotograferar speed, jag ser på speedway och det ger så klart jättemycket energi. Jag får gå på match, men det tar också väldigt mycket energi att vara social, så då markerar jag den färgen som "tar energi". Och det är samma med min kontaktperson som jag träffar tre gånger i veckan och går till gymmet. Det markerar jag med att det ger energi. Det tar lite energi men hon är också lite som min terapeut och kompis och det är kul och socialt, så då är det positivt. Så det är hela tiden att försöka att vara ärlig mot sig själv och kanske inte överdriva heller så att det blir mer vila än för hårt tempo.

Veronica:

Just det, så man måste välja och vara hård med "ger det här eller tar det energi?", och så ska man hela tiden ligga lite på pluskontot.

Joanna:

Ja.

Veronica:

Vilken färg var vilken?

Joanna:

Just nu så har jag massa konstiga olika färger i min kalender [skrattar], så det är typ regnbågsfärger just nu.

Veronica:

Det håller på att gå överstyr.

[båda skrattar]

Joanna:

Men jag har gjort så att det som är färgat tar energi och det som är vitt det ger energi. Så just nu ser det väldigt rörigt ut, men det funkar. Jag vet hur det ska vara och det är det som är viktiga, att det funkar för mig.

[musik]

Veronica [speakerröst]:

I dag har Joanna en tillvaro som hon som tonåring aldrig hade kunnat föreställa sig. Hon arbetar som journalist och har fått ta emot flera priser för sitt arbete med att informera och prata om psykisk sjukdom och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det som började med några få föreläsningar om hennes eget liv är nu en stor del av hennes arbete.

Joanna:

Det var såklart läskigt i början, men i dag så står jag inför 500 personer utan att ens fundera på det.

Veronica:

Det är modigt, tycker nog många.

Joanna:

Ja. Och när man har varit med hela resan... När jag sa till mamma och pappa att jag skulle börja föreläsa så tänkte dom att "herregud, vad säger människan, hur ska det gå till?", "hur skulle hon kunna föreläsa, hon vågar ju inte ens ringa till moster 30 trettio meter bort". Men det är det här igen att när jag bestämt mig för någonting så blir det så. Det många kommer fram och säger efteråt det är, framför allt för äldre som är där, att de känner igen sina barn men att de får hopp om att det kan bli bra igen. Och också personer med egen diagnos som kommer fram och känner igen sig och kan få hopp om att det går att leva ett rikt och gott liv även med en diagnos. Det kommer också fram personer, eller så skriver de på sociala medier, att jag räddat liv. Så det är det som är min drivkraft och gör att jag fortsätter, för det känns som att om jag kan hjälpa en enda person att må bra så har jag gjort någonting bra.

Veronica:

Vad skulle du skicka med för tips, för medskick till personer som har psykisk ohälsa liknande din?

Joanna:

Be om hjälp och ge dig inte förrän du har fått hjälp. För jag vet att det kan vara svårt. Det är tre till fem års väntetid på neuropsykiatrisk psykiatrisk utredning i dag. Det är lång kö till psykiatrin. Men ge dig inte, fortsätt och sök hjälp för alla har rätt till att få hjälp. Annars är det: försök att hitta din styrka i stället för att se det du är dålig på, för alla har styrkor oavsett om man har diagnos eller ej. Och till föräldrar så vill jag väl typ... Många föräldrar och barn kämpar i skolan. Jag skulle önska att man inte la lika stor vikt i skolan. Vi har skolplikt i Sverige, absolut, men det går att jobba igen. Men man kan inte ta tillbaka ett liv. Så man ska inte slita ut barn så att de inte orkar mer, utan man kan lösa det sedan. Livet är ju inte förstörd för att man går ut nian utan betyg.

Veronica:

Då skulle jag bara vilja tacka dig för att du var med och berättade din historia i dag.

Joanna:

Tack själv.

[musik]

Andreas:

Du har lyssnat på Arbetsförmedlingens jobbpodd som i dag gästades av Joanna Halvardsson. Programledare var Veronica Martinson. Du kan hitta en textad version av avsnittet på Arbetsförmedlingens playtjänst. Har du eller en anhörig till dig någon form av funktionsnedsättning eller svårighet? Det finns hjälp och stöd att få. Du hittar mer information på Arbetsförmedlingens sida "Extra stöd". I avsnittet berättar Joanna att hon har haft flera lönebidragsanställningar. Mer information om hur en sådan fungerar det kan du också hitta på vår hemsida. Avsnittet är producerat våren 2023.

[vinjettmusik]