Gör det till en sport att ta ett nej
Visste du att människan kan reagera som att vi potentiellt är attackerade när vi får ett nej till ett jobb? Förklaringen ligger i vårt biologiska känslosystem. Kan man då kringgå känslan av att få ett nej? Omid Rahmanian som är jobbsökarexpert på Arbetsförmedlingen bjuder på flera strategier som gör det lättare att ta ett nej med en klackspark.
Textad version
Transkribering av Arbetsförmedlingens jobbpodd:
Gör det till en sport att ta ett nej.
Vinjettmusik (Bensound – Perception)
(Charlotte Lindman)
Har ni någon gång fått nej när ni har sökt jobb som ni
verkligen vill ha? Då vet ni också hur jobbigt och ont det kan
göra. Just nu är sannolikheten stor att få flera nej eftersom
konkurrensen för varje tjänst har ökat under pandemin.
Jag har bjudit in Omid Rahmanian som är jobbsökarexpert
på Arbetsförmedlingen. Han ska berätta mer hur det här kan
påverka dig och varför, och hur man kan hitta en lösning
på att ta ett nej.
(Signaturmelodi)
(Charlotte)
Välkommen hit, Omid.
(Omid)
Tack så mycket.
(Charlotte)
Varför är det så svårt att få ett nej när man söker jobb?
(Omid)
Det är en uråldrig funktion vi har egentligen. Det är så att
när vi gick ut i stammar "back in the day"... Vi pratar innan
vi ens blev civilisation. Att bli nekad då kunde innebära att du
blev utkastad ur stammen, vilket i sin tur ledde till att du dog.
Det kunde vara av svält eller av vilda djur som kom efter dig.
Så att det är en stark primitiv drift att inte bli nekad.
Vi har sett att vårt samhälle verkligen har utvecklats
och gått fram. Vi har fått en civilisation.
Kolla på hur teknologin accelererar. Kolla för 20 år sen.
Då fanns det inte smartphones. Vad som har hänt nu när vi
har det. Allt det här har skett. Den tekniska revolutionen.
Men våra biologiska funktioner är fortfarande väldigt gamla.
Då har man mätt av det här och sett att de delar av hjärnan
som lyser upp när man upplever fysisk smärta
är samma delar som lyser upp när du också blir avvisad
- när du får ett nej.
(Charlotte)
Så att vår känsloreglering är kvar
där vi var för kanske 20 000-30 000 år sen?
(Omid)
Precis.
(Charlotte)
Det är så vi reagerar idag.
(Omid)
Precis.
(Charlotte)
Så ett nej innebär egentligen att man gör sig redo
för någon form av attack eller någon form av motstånd?
(Omid)
Ja. Det är smärta. Man har gjort experiment på det här.
Ett sådant experiment man gjorde... Det är fantastiskt
vad människor är villiga att utsätta sig för. Det här är en riktig
studie. Man hämtade in personer som hade blivit dumpade,
och man fick dem att titta på bilder på personen som
har dumpat dem. Sen mätte man hjärnaktiviteten.
Då såg man att de delar i hjärnan som började lysa upp
är precis samma delar som lyser upp när du upplever
fysisk smärta - när någon smäller till dig.
(Charlotte)
Så att det är samma system, helt enkelt, som reagerar?
Och det är därför det gör så ont. Man kan ju känna
den här besvikelsen av att få ett nej när man framför allt
söker ett jobb. Man kan ha föreställt sig att man verkligen
ska börja på den här tjänsten. Man blir känslomässigt
engagerad. Då gör det så ont. Det gör ju verkligen fysiskt
ont, fast det kommer från hjärnan, på något konstigt sätt.
Men det är samma sak, alltså?
(Omid)
Det är precis samma sak. Det är inte faktisk fysisk smärta,
men precis som du är inne på, så är det smärta.
Det är ju smärta.
(Charlotte)
Vi är ju i en situation där man faktiskt behöver kanske ha
den här acceptansen att man får många nej. Har du något
bra tips på hur man ska göra för att hitta en strategi eller inte
behöva känna så här? För det är ju väldigt jobbigt. Det blir
nästan outhärdligt om man ska känna så här varenda gång
man får ett nej.
(Omid)
Det man måste ta med sig är att du kommer att få nej. Alltså,
livet handlar väldigt mycket om motgångar och om många
nej. Tittar jag bara på mig själv som ett exempel... Jag kan
nästan räkna upp alla de gånger jag har fått nej mer än
de gånger jag har fått ett ja. Det finns lite olika saker
man kan ha som perspektiv på det här. Ett perspektiv är...
Inom vetenskapen pratar man om någonting som heter
post-traumatic growth. Det är att efter ett trauma - och det här
är ett trauma - så finns det möjligheter till att växa
på ett positivt sätt.
(Charlotte)
Så att motgången för mig fram till någonting positivt?
(Omid)
Precis. Det finns exempel på personer som menar på att "det
har fått mig att tänka annorlunda". Det finns en kvinna som
heter Sarah Robb O'Hagan. Hon är idag en framgångsrik,
framstående person inom marknadsföring. Men hon fick
sparken från prestigefyllda jobb på Virgin Atlantic
och på videospelsdistributören Atari.
Man har tittat lite på det här, och vi kommer tillbaka till
exemplet med Atari. När vi har en relation människor emellan,
så är det vi brukar göra... När något fel händer, så är det
jag. "Det är fel på mig. Jag har fel på det här."
Det blir nästan självkritiska, självhat...
(Charlotte)
Destruktiva tänkandet om att jag har gjort allt fel.
(Omid)
Precis. Vi har uttrycket "man är sin egen värsta kritiker".
(Charlotte)
Ja, verkligen.
(Omid)
Det finns en anledning till att vi har sådana typer av uttryck.
Men det är inte sanningen. Så vad gör vi människor då?
Vi tittar på den andre. "Det var inte fel på mig, men det var
fel på dig. Du gjorde det här mot mig. Du är det här stora
felet." Och det är inte heller hela sanningen.
(Charlotte)
Nej.
(Omid)
Så att det finns en tredje part i det här. Det finns jag
och det finns du. Men den tredje parten som man tittar på
är relationen.
(Charlotte)
Det var det du menade med att man har
någon form av relation mellan det här.
(Omid)
Precis. Det är det som man ser på. Det är där det brister.
Om vi går tillbaka till exemplet med Sarah Robb O'Hagan
och Atari. Det var det där post-traumatic growth - hur man
växer som person. Hon nådde den här insikten från traumat
av att ha blivit sparkad, och sen igen bli sparkad. När hon
var på Atari... Vi har då Sarah Robb O'Hagan - en sportig
tjej. Hon gillar att löpa och springa och göra sportiga
grejer. Hon hamnar på ett videospelsföretag.
Och vad gör alla på rasten?
(Charlotte)
Sitter och spelar?
(Omid)
De sitter och spelar. Hon kommer där...
(Charlotte)
Hon bara: "Ska vi ut och springa lite?"
(Omid)
Precis. De är inte intresserade. De sitter och spelar
för att där ligger deras stora intresse.
Det hon gjorde var att när hon fick sparken därifrån, så
var det: "Jag måste hitta någonstans där det är rätt för mig."
(Charlotte)
Ja, det funkade helt enkelt inte. Hennes kompetens var
säkert jättebra där hon var, men hennes personlighet
och hennes typ av energi och vad hon ville göra
- det passade inte ihop med de personer som var där.
(Omid)
Nej. Relationen.
(Charlotte)
Det hade ingenting med dem och henne att göra,
utan som du sa: relationen, det som var emellan.
(Omid)
Det är inget fel att spela spel.
(Charlotte)
Nej, nej, absolut inte. Men det klickade helt enkelt inte.
(Omid)
Och då tog hon ett jobb på Nike. Det jobbet var sämre betalt
och det var en lägre befattning än vad hon hade haft tidigare.
Men det hon beskriver är att när hon väl kom in dit, så var
det som handen i handsken. Här var hon på ett företag -
ett sportföretag - som gör sportkläder, utrustning och liknande,
och människor som har samma passion och driv som hon har.
Det började lägga grunden till hennes framgång. Men
frågan är, om vi går tillbaka till det här med
post-traumatic growth och varför man växer utifrån trauman...
Man måste blicka på: Vad är det som egentligen har hänt?
Hade hon någonsin kunnat ta en lägre befattning, en lägre
lön hos ett företag, bara för att hon vet om att det
måste vara rätt?
(Charlotte)
Om inte det här hade hänt, hade inte det tagit henne
dit där hon nu hamnade. På Nike.
(Omid)
Det är det hon säger själv. Jag tror också att många människor
säger: "Jag har tjänat så här mycket pengar" eller "den här
typen av jobb" och "jag kan inte göra det här, för det här
är vem jag är". Men i det här fallet - det som blev viktigt här
var varken titel eller pengar. Utan det var matchningen
mellan mig och dig, och vad vi har för relation till varandra.
(Charlotte)
Så, ett nej kan leda till någonting bra. Det är bara
att man behöver titta på det och analysera det lite grann,
kliva tillbaka kanske och fundera på "vad handlar det här
om egentligen"?
(Omid)
Precis. Det är mycket reflektion på det här.
Det finns en annan tjej som heter Emily Winter.
Hon är en komediförfattare. Hon fick väldigt många nej,
till dess att hon hade ett nyårslöfte. Hon skulle få 100 nej.
(Charlotte)
Hon gjorde det till en grej.
(Omid)
Ja. Hon gjorde det till en sport för sig själv. "Jag ska söka
på allt." Det var även några prestigefyllda tidningar, som är
en stor grej för komediförfattare att bli publicerade i.
Det hela slutade med att hon fick 107 nej. Det blev sju extra
nej. Och hon fick 43 ja, varav två av dem var på två av
de mest prestigefyllda tidningarna som man kan bli
publicerad i som en komediförfattare.
(Charlotte)
Men det hon gjorde, tänker jag, var att hon gjorde sig redo
för att få ett antal nej. 100 nej var hennes mål.
Men hon tänkte kanske inte på hur många ja hon skulle få
på vägen, för det var inte målet i sig. Men hon fick 43 ja.
Jag antar att hon själv var tvungen att säga nej då till
ett antal. Hon kan inte börja jobba på 43 ställen.
(Omid)
Precis. Det är precis så det här funkar. När du gör det
till en sådan här lek som hon gjorde... Jag säger inte
att alla ska göra det, men det perspektiv som sker där
är att helt plötsligt börjar du öppna dörrar som du kanske
aldrig tidigare hade vågat öppna. Du vågar skicka ansökningar
till platser som du kanske aldrig hade vågat.
"De kommer att säga nej. Men jag vill ha nejet.
Jag vill att du ska säga nej."
(Charlotte)
Just det. Bring it on!
(Omid)
Precis! "Nej, du sa ja!" Det var inte målsättningen.
(Charlotte)
Nej, precis. "Jag är på 99, jag vill ha 100."
(Omid)
Precis! Det här gör ju också att man får en annan relation
till sig själv. Det leder oss till en intressant studie man gjorde
kring hur vi hanterar den här typen av negativa känslor
som vi kan uppleva. De gjorde en studie, där de hade
försöksgrupper. Det alla fick i uppdrag var "nu ska du tänka
på någonting som är väldigt negativt - när du blev avvisad,
när du har känt dig usel, när du har blivit förödmjukad.
Verkligen få ut de här känslorna."
Sen fick en grupp beskriva vad de känner. Man såg
ingen nämnvärd skillnad där. Medan en annan grupp
fick i uppgift att skriva ett brev där man peppar sig själv,
boostar sig själv. "Du är positiv, det där är bra."
(Charlotte)
Ett brev till sig själv med bara superlativ.
(Omid)
Precis. Det gjorde ingen skillnad. Varken att de kände mer
glädje eller tog bort den där ilskan. Det gjorde ingen skillnad.
Sen hade de en tredje grupp. Den tredje gruppen fick
i uppdrag att visa sig själva medkänsla.
(Charlotte)
Okej?
(Omid)
"Du fick ett nej. Du är fortfarande bra. Jag älskar dig, Omid.
Du är lugn, du är mänsklig. Allt kan hända. Du får vara
ledsen ett par dagar. Det är helt okej. Sen får du liksom
gå framåt." Den gruppen märkte man...
(Charlotte)
Vad hände?
(Omid)
Glädjen började öka, ilskan började släppa.
(Charlotte)
Jaha? Man liksom ändrar fokus,
och framför allt handlar det om att ge sig själv kärlek.
(Omid)
Precis. Problemet är med den här positiva approachen,
när man ska hålla på med superlativ och positivitet...
Fine, 10 jobb. Fine, 20 jobb. 50 jobb. 100 jobb.
Vid vilken siffra av nej kommer du inte längre orka,
om du inte har medkänsla för dig själv? Om du inte bara
har den här inre friden. Den värsta kritikern inom dig.
Den medkänsla, som du visar dina vänner och din familj
när de mår dåligt, ska du visa dig själv också.
Det är det som är viktigt här. Då kanske du kan kombinera
med en positiv approach till vissa saker och ting.
Men det där i sig... Hur länge orkar man hålla ångan uppe
om man samtidigt försöker ha positivitet, och varje gång
du får ett nej, bara "jag är usel, jag är värdelös,
ingen vill ha mig".
(Charlotte)
Vad skulle du säga då är det viktigaste? Vi ska ju hjälpa
våra arbetssökande, som lyssnar på podden, att verkligen
få den här compassion eller medkänslan för sig själva.
Vad är de viktigaste bitarna för att hjälpa dem
att inte få det här nederlaget, utan att peppa upp dem?
(Omid)
Reflektera på saker och ting. Reflektera ifall du har fått
sparken, ifall det har gått dåligt. Varför hände det?
Var du på fel ställe? Var du kring fel personer?
Vad skulle vara rätt ställe för dig? Söker du fel typ av jobb?
Vilka typer av jobb ska du egentligen söka? Eller är
det utbildning du ska söka? Se till att du har självreflektionen.
Men gör det till en sport, kanske, som Emily Winter gjorde.
Det viktigaste av allt, och det vi hela tiden måste trycka på...
Jag trycker på det här hos mig själv dagligen. Det är den
här medkänslan. Hur du är mot dig själv i ditt eget huvud
är A och O. Om du hatar på dig själv, kommer du att brista
till slut. Så se till att du inte gör den biten.
(Charlotte)
Då kan vi vända den här känslan av att man känner
att man nästan blir attackerad - som man reagerade
för tiotusentals år sen när man kanske gjorde sig redo
för attack - istället för att kanske ta ett litet steg tillbaka
och ge sig själv kärlek.
(Omid)
Ge sig själv kärlek, reflektera. "Det är inte fel på mig,
det är inte heller fel på den andra personen. Utan vad
är det jag ska kunna lära mig av de här olika nejen
jag har fått?" och så vidare. Det är en väldigt svår grej.
Det är någonting man dagligen måste påminna sig själv om
och hela tiden måste jobba kring. Jag tror inte att det finns
en slutstation. Det här är nog en process som kommer
att följa en hela livet.
(Charlotte)
Tack så mycket, Omid, för att du kom hit
och berättade hur vi ska ta nej på bättre sätt.
(Omid)
Tack för att jag fick vara med.
(Signaturmelodi)
(Charlotte)
Du har lyssnat på Arbetsförmedlingens jobbpodd, och jag
heter Charlotte Lindman. Gäst var Omid Rahmanian
från Arbetsförmedlingen. Och tekniker var Andreas Damgaard.
Har du tankar och funderingar på vad vi ska prata om
i jobbpodden, så skriv då till podcast@arbetsformedlingen.se
Det här avsnittet producerades våren 2021. Vi hörs!
(Signaturmelodi)