Gör det till en sport att ta ett nej

Transkribering av Arbetsförmedlingens jobbpodd:
Gör det till en sport att ta ett nej.

Vinjettmusik (Bensound – Perception)

(Charlotte Lindman)

Har ni någon gång fått nej när ni har sökt jobb som ni

verkligen vill ha? Då vet ni också hur jobbigt och ont det kan

göra. Just nu är sannolikheten stor att få flera nej eftersom

konkurrensen för varje tjänst har ökat under pandemin.

Jag har bjudit in Omid Rahmanian som är jobbsökarexpert

på Arbetsförmedlingen. Han ska berätta mer hur det här kan

påverka dig och varför, och hur man kan hitta en lösning

på att ta ett nej.

(Signaturmelodi)

(Charlotte)

Välkommen hit, Omid.

(Omid)

Tack så mycket.

(Charlotte)

Varför är det så svårt att få ett nej när man söker jobb?

(Omid)

Det är en uråldrig funktion vi har egentligen. Det är så att

när vi gick ut i stammar "back in the day"... Vi pratar innan

vi ens blev civilisation. Att bli nekad då kunde innebära att du

blev utkastad ur stammen, vilket i sin tur ledde till att du dog.

Det kunde vara av svält eller av vilda djur som kom efter dig.

Så att det är en stark primitiv drift att inte bli nekad.

Vi har sett att vårt samhälle verkligen har utvecklats

och gått fram. Vi har fått en civilisation.

Kolla på hur teknologin accelererar. Kolla för 20 år sen.

Då fanns det inte smartphones. Vad som har hänt nu när vi

har det. Allt det här har skett. Den tekniska revolutionen.

Men våra biologiska funktioner är fortfarande väldigt gamla.

Då har man mätt av det här och sett att de delar av hjärnan

som lyser upp när man upplever fysisk smärta

är samma delar som lyser upp när du också blir avvisad

- när du får ett nej.

(Charlotte)

Så att vår känsloreglering är kvar

där vi var för kanske 20 000-30 000 år sen?

(Omid)

Precis.

(Charlotte)

Det är så vi reagerar idag.

(Omid)

Precis.

(Charlotte)

Så ett nej innebär egentligen att man gör sig redo

för någon form av attack eller någon form av motstånd?

(Omid)

Ja. Det är smärta. Man har gjort experiment på det här.

Ett sådant experiment man gjorde... Det är fantastiskt

vad människor är villiga att utsätta sig för. Det här är en riktig

studie. Man hämtade in personer som hade blivit dumpade,

och man fick dem att titta på bilder på personen som

har dumpat dem. Sen mätte man hjärnaktiviteten.

Då såg man att de delar i hjärnan som började lysa upp

är precis samma delar som lyser upp när du upplever

fysisk smärta - när någon smäller till dig.

(Charlotte)

Så att det är samma system, helt enkelt, som reagerar?

Och det är därför det gör så ont. Man kan ju känna

den här besvikelsen av att få ett nej när man framför allt

söker ett jobb. Man kan ha föreställt sig att man verkligen

ska börja på den här tjänsten. Man blir känslomässigt

engagerad. Då gör det så ont. Det gör ju verkligen fysiskt

ont, fast det kommer från hjärnan, på något konstigt sätt.

Men det är samma sak, alltså?

(Omid)

Det är precis samma sak. Det är inte faktisk fysisk smärta,

men precis som du är inne på, så är det smärta.

Det är ju smärta.

(Charlotte)

Vi är ju i en situation där man faktiskt behöver kanske ha

den här acceptansen att man får många nej. Har du något

bra tips på hur man ska göra för att hitta en strategi eller inte

behöva känna så här? För det är ju väldigt jobbigt. Det blir

nästan outhärdligt om man ska känna så här varenda gång

man får ett nej.

(Omid)

Det man måste ta med sig är att du kommer att få nej. Alltså,

livet handlar väldigt mycket om motgångar och om många

nej. Tittar jag bara på mig själv som ett exempel... Jag kan

nästan räkna upp alla de gånger jag har fått nej mer än

de gånger jag har fått ett ja. Det finns lite olika saker

man kan ha som perspektiv på det här. Ett perspektiv är...

Inom vetenskapen pratar man om någonting som heter

post-traumatic growth. Det är att efter ett trauma - och det här

är ett trauma - så finns det möjligheter till att växa

på ett positivt sätt.

(Charlotte)

Så att motgången för mig fram till någonting positivt?

(Omid)

Precis. Det finns exempel på personer som menar på att "det

har fått mig att tänka annorlunda". Det finns en kvinna som

heter Sarah Robb O'Hagan. Hon är idag en framgångsrik,

framstående person inom marknadsföring. Men hon fick

sparken från prestigefyllda jobb på Virgin Atlantic

och på videospelsdistributören Atari.

Man har tittat lite på det här, och vi kommer tillbaka till

exemplet med Atari. När vi har en relation människor emellan,

så är det vi brukar göra... När något fel händer, så är det

jag. "Det är fel på mig. Jag har fel på det här."

Det blir nästan självkritiska, självhat...

(Charlotte)

Destruktiva tänkandet om att jag har gjort allt fel.

(Omid)

Precis. Vi har uttrycket "man är sin egen värsta kritiker".

(Charlotte)

Ja, verkligen.

(Omid)

Det finns en anledning till att vi har sådana typer av uttryck.

Men det är inte sanningen. Så vad gör vi människor då?

Vi tittar på den andre. "Det var inte fel på mig, men det var

fel på dig. Du gjorde det här mot mig. Du är det här stora

felet." Och det är inte heller hela sanningen.

(Charlotte)

Nej.

(Omid)

Så att det finns en tredje part i det här. Det finns jag

och det finns du. Men den tredje parten som man tittar på

är relationen.

(Charlotte)

Det var det du menade med att man har

någon form av relation mellan det här.

(Omid)

Precis. Det är det som man ser på. Det är där det brister.

Om vi går tillbaka till exemplet med Sarah Robb O'Hagan

och Atari. Det var det där post-traumatic growth - hur man

växer som person. Hon nådde den här insikten från traumat

av att ha blivit sparkad, och sen igen bli sparkad. När hon

var på Atari... Vi har då Sarah Robb O'Hagan - en sportig

tjej. Hon gillar att löpa och springa och göra sportiga

grejer. Hon hamnar på ett videospelsföretag.

Och vad gör alla på rasten?

(Charlotte)

Sitter och spelar?

(Omid)

De sitter och spelar. Hon kommer där...

(Charlotte)

Hon bara: "Ska vi ut och springa lite?"

(Omid)

Precis. De är inte intresserade. De sitter och spelar

för att där ligger deras stora intresse.

Det hon gjorde var att när hon fick sparken därifrån, så

var det: "Jag måste hitta någonstans där det är rätt för mig."

(Charlotte)

Ja, det funkade helt enkelt inte. Hennes kompetens var

säkert jättebra där hon var, men hennes personlighet

och hennes typ av energi och vad hon ville göra

- det passade inte ihop med de personer som var där.

(Omid)

Nej. Relationen.

(Charlotte)

Det hade ingenting med dem och henne att göra,

utan som du sa: relationen, det som var emellan.

(Omid)

Det är inget fel att spela spel.

(Charlotte)

Nej, nej, absolut inte. Men det klickade helt enkelt inte.

(Omid)

Och då tog hon ett jobb på Nike. Det jobbet var sämre betalt

och det var en lägre befattning än vad hon hade haft tidigare.

Men det hon beskriver är att när hon väl kom in dit, så var

det som handen i handsken. Här var hon på ett företag -

ett sportföretag - som gör sportkläder, utrustning och liknande,

och människor som har samma passion och driv som hon har.

Det började lägga grunden till hennes framgång. Men

frågan är, om vi går tillbaka till det här med

post-traumatic growth och varför man växer utifrån trauman...

Man måste blicka på: Vad är det som egentligen har hänt?

Hade hon någonsin kunnat ta en lägre befattning, en lägre

lön hos ett företag, bara för att hon vet om att det

måste vara rätt?

(Charlotte)

Om inte det här hade hänt, hade inte det tagit henne

dit där hon nu hamnade. På Nike.

(Omid)

Det är det hon säger själv. Jag tror också att många människor

säger: "Jag har tjänat så här mycket pengar" eller "den här

typen av jobb" och "jag kan inte göra det här, för det här

är vem jag är". Men i det här fallet - det som blev viktigt här

var varken titel eller pengar. Utan det var matchningen

mellan mig och dig, och vad vi har för relation till varandra.

(Charlotte)

Så, ett nej kan leda till någonting bra. Det är bara

att man behöver titta på det och analysera det lite grann,

kliva tillbaka kanske och fundera på "vad handlar det här

om egentligen"?

(Omid)

Precis. Det är mycket reflektion på det här.

Det finns en annan tjej som heter Emily Winter.

Hon är en komediförfattare. Hon fick väldigt många nej,

till dess att hon hade ett nyårslöfte. Hon skulle få 100 nej.

(Charlotte)

Hon gjorde det till en grej.

(Omid)

Ja. Hon gjorde det till en sport för sig själv. "Jag ska söka

på allt." Det var även några prestigefyllda tidningar, som är

en stor grej för komediförfattare att bli publicerade i.

Det hela slutade med att hon fick 107 nej. Det blev sju extra

nej. Och hon fick 43 ja, varav två av dem var på två av

de mest prestigefyllda tidningarna som man kan bli

publicerad i som en komediförfattare.

(Charlotte)

Men det hon gjorde, tänker jag, var att hon gjorde sig redo

för att få ett antal nej. 100 nej var hennes mål.

Men hon tänkte kanske inte på hur många ja hon skulle få

på vägen, för det var inte målet i sig. Men hon fick 43 ja.

Jag antar att hon själv var tvungen att säga nej då till

ett antal. Hon kan inte börja jobba på 43 ställen.

(Omid)

Precis. Det är precis så det här funkar. När du gör det

till en sådan här lek som hon gjorde... Jag säger inte

att alla ska göra det, men det perspektiv som sker där

är att helt plötsligt börjar du öppna dörrar som du kanske

aldrig tidigare hade vågat öppna. Du vågar skicka ansökningar

till platser som du kanske aldrig hade vågat.

"De kommer att säga nej. Men jag vill ha nejet.

Jag vill att du ska säga nej."

(Charlotte)

Just det. Bring it on!

(Omid)

Precis! "Nej, du sa ja!" Det var inte målsättningen.

(Charlotte)

Nej, precis. "Jag är på 99, jag vill ha 100."

(Omid)

Precis! Det här gör ju också att man får en annan relation

till sig själv. Det leder oss till en intressant studie man gjorde

kring hur vi hanterar den här typen av negativa känslor

som vi kan uppleva. De gjorde en studie, där de hade

försöksgrupper. Det alla fick i uppdrag var "nu ska du tänka

på någonting som är väldigt negativt - när du blev avvisad,

när du har känt dig usel, när du har blivit förödmjukad.

Verkligen få ut de här känslorna."

Sen fick en grupp beskriva vad de känner. Man såg

ingen nämnvärd skillnad där. Medan en annan grupp

fick i uppgift att skriva ett brev där man peppar sig själv,

boostar sig själv. "Du är positiv, det där är bra."

(Charlotte)

Ett brev till sig själv med bara superlativ.

(Omid)

Precis. Det gjorde ingen skillnad. Varken att de kände mer

glädje eller tog bort den där ilskan. Det gjorde ingen skillnad.

Sen hade de en tredje grupp. Den tredje gruppen fick

i uppdrag att visa sig själva medkänsla.

(Charlotte)

Okej?

(Omid)

"Du fick ett nej. Du är fortfarande bra. Jag älskar dig, Omid.

Du är lugn, du är mänsklig. Allt kan hända. Du får vara

ledsen ett par dagar. Det är helt okej. Sen får du liksom

gå framåt." Den gruppen märkte man...

(Charlotte)

Vad hände?

(Omid)

Glädjen började öka, ilskan började släppa.

(Charlotte)

Jaha? Man liksom ändrar fokus,

och framför allt handlar det om att ge sig själv kärlek.

(Omid)

Precis. Problemet är med den här positiva approachen,

när man ska hålla på med superlativ och positivitet...

Fine, 10 jobb. Fine, 20 jobb. 50 jobb. 100 jobb.

Vid vilken siffra av nej kommer du inte längre orka,

om du inte har medkänsla för dig själv? Om du inte bara

har den här inre friden. Den värsta kritikern inom dig.

Den medkänsla, som du visar dina vänner och din familj

när de mår dåligt, ska du visa dig själv också.

Det är det som är viktigt här. Då kanske du kan kombinera

med en positiv approach till vissa saker och ting.

Men det där i sig... Hur länge orkar man hålla ångan uppe

om man samtidigt försöker ha positivitet, och varje gång

du får ett nej, bara "jag är usel, jag är värdelös,

ingen vill ha mig".

(Charlotte)

Vad skulle du säga då är det viktigaste? Vi ska ju hjälpa

våra arbetssökande, som lyssnar på podden, att verkligen

få den här compassion eller medkänslan för sig själva.

Vad är de viktigaste bitarna för att hjälpa dem

att inte få det här nederlaget, utan att peppa upp dem?

(Omid)

Reflektera på saker och ting. Reflektera ifall du har fått

sparken, ifall det har gått dåligt. Varför hände det?

Var du på fel ställe? Var du kring fel personer?

Vad skulle vara rätt ställe för dig? Söker du fel typ av jobb?

Vilka typer av jobb ska du egentligen söka? Eller är

det utbildning du ska söka? Se till att du har självreflektionen.

Men gör det till en sport, kanske, som Emily Winter gjorde.

Det viktigaste av allt, och det vi hela tiden måste trycka på...

Jag trycker på det här hos mig själv dagligen. Det är den

här medkänslan. Hur du är mot dig själv i ditt eget huvud

är A och O. Om du hatar på dig själv, kommer du att brista

till slut. Så se till att du inte gör den biten.

(Charlotte)

Då kan vi vända den här känslan av att man känner

att man nästan blir attackerad - som man reagerade

för tiotusentals år sen när man kanske gjorde sig redo

för attack - istället för att kanske ta ett litet steg tillbaka

och ge sig själv kärlek.

(Omid)

Ge sig själv kärlek, reflektera. "Det är inte fel på mig,

det är inte heller fel på den andra personen. Utan vad

är det jag ska kunna lära mig av de här olika nejen

jag har fått?" och så vidare. Det är en väldigt svår grej.

Det är någonting man dagligen måste påminna sig själv om

och hela tiden måste jobba kring. Jag tror inte att det finns

en slutstation. Det här är nog en process som kommer

att följa en hela livet.

(Charlotte)

Tack så mycket, Omid, för att du kom hit

och berättade hur vi ska ta nej på bättre sätt.

(Omid)

Tack för att jag fick vara med.

(Signaturmelodi)

(Charlotte)

Du har lyssnat på Arbetsförmedlingens jobbpodd, och jag

heter Charlotte Lindman. Gäst var Omid Rahmanian

från Arbetsförmedlingen. Och tekniker var Andreas Damgaard.

Har du tankar och funderingar på vad vi ska prata om

i jobbpodden, så skriv då till podcast@arbetsformedlingen.se

Det här avsnittet producerades våren 2021. Vi hörs!

(Signaturmelodi)