Nästa sändning -

Visa alla kommande sändningar

Glädje varje dag på jobbet trots ständiga smärtor

Ronnie Stjärnholm älskar sitt jobb och får så mycket glädje och energi av att jobba inom handikappomsorgen. Men vägen till hur han mår och känner idag har varit lång och smärtsam. I det här avsnittet berättar Ronnie om sin sjukdom och de steg han har behövt ta för att över huvud taget kunna jobba, samt vilken betydelse Arbetsförmedlingen haft.

Textad version

Transkribering av Arbetsförmedlingens jobbpodd: Habiliteringsassistenten Ronnie: Arbetsträning som blev en anställning

Programledare: Charlotte Lindman

Gäst: Ronnie Stjärnholm

Tekniker: Andreas Damgaard

[Vinjettmusik: Bensound - Perception]

Charlotte Lindman:

För ett tag sen träffade jag Ronnie Stjärnholm som berättade sin väg till ett jobb. Och inte vilket jobb som helst utan hans drömjobb. Men vägen dit har varit lång och smärtsam med utredningar från både sjukvården och Arbetsförmedlingen.
Från början visste Ronnie inte riktigt vad han kunde jobba med, eller vad hans kropp skulle orka med. Hör hans historia.
Du lyssnar på Arbetsförmedlingens jobbpodd och jag heter Charlotte Lindman.

[Vinjettmusik: Bensound - Perception]

Charlotte:

Vi ska höra hela Ronnies historia, men först vill vi ju veta var han jobbar någonstans.

Ronnie Stjärnholm:

Jag jobbar nu Hasselbacken och jag jobbar som habiliteringsassistent. Och jag jobbar uppe på Sinnenas grupp, det är som små barn i stora kroppar. I och med att vi jobbar med sinnena så är det mycket känslor. Man får känna saker, se saker och lukta och smaka. Så det är mycket med sinnena vi jobbar: med hörsel, vi jobbar mycket med musik och matlagning. Vi jobbar med händerna så att de får känna allting och lukta på det vi lagar. Det är en väldigt trevlig grupp jag jobbar med.

Hasselbacken är ett dagcenter inom handikappomsorgen där arbetstagare kommer hit och gör arbeten utefter egna förmågor. Det kan vara allt från matlagning, sortera tvätt och till det jag jobbar med där vi lägger pussel eller lägger lika på lika. Så det är ett stort spann på var kunskapen är och de jobbar ju som sagt efter sina egna förmågor. Åldrarna är från 21-65. Så de får komma hit när de gått ut gymnasiet och slutar här när de blivit pensionerade helt enkelt.


Charlotte:

Idag har alltså Ronnie en anställning och den började med arbetsträning. Och förutsättningen för en lyckad arbetsträning är ett gott samarbete mellan Arbetsförmedlingen, arbetsplatsen och så klart med Ronnie.

Ronnie:

Min hjälp jag fått från min handledare från Arbetsförmedlingen är att skapa kontakter med där jag jobbar nu och prata med områdeschefen att jag skulle få ett godkännande att jag skulle få vara här. Och diskutera vad det innebär med en arbetsträning, vad som förväntas av Arbetsförmedlingen och vad som förväntas från chefen här eller från arbetet här, liksom. Vilket stöd de ska ge mig och vad de kan erbjuda vad de kan erbjuda till dem då.

Charlotte:

Vi ska backa tillbaka bandet och tiden då Ronnie hade ett annat jobb. Det var där hans brokiga krokiga resa började. Han hade under lång tid känt att hans kropp inte orkade på olika sätt och tänkte att han kanske var utbränd och kände sig utmattad i kroppen och i knoppen. Och det som kommer att vara genomgående in den här berättelsen är att Ronnie aldrig gett upp och att han hittat styrka och nya vägar som tagit honom dit han är idag. Vi tar det från början.

Ronnie:

På mitt tidigare arbete så…efter en tid så kände jag liksom att jag blev trött och orkeslös och inte riktigt hängde med mina vanliga arbetsuppgifter. Och det blev svårt att ta sig till arbetet och sen var det väl en fredag, eller en natt till en fredag, som jag kände liksom att: ”Nej, jag orkar liksom inte”. Jag fick riktigt panik och sen blev jag sjukskriven därefter på grund av utbrändhet då. Och jag försökte komma tillbaks till det arbetet men det har inte lyckats riktigt.

Jag hade känt väldigt smärtor i musklerna och i kroppen liksom att det den energin i kroppen det vart man vart väldigt trött snabbt och orkade inte lyfta saker lika mycket. Jag var helt orkeslös i kroppen ibland liksom så att det jag vart väldigt trött mycket snabbare.

Charlotte:

Kan du beskriva hur det kändes inom dig?

Ronnie:

Min utbrändhet. Jag tänkte väl liksom att: ”Nämen det är väl det som hör utbrändhet”. Man tappar orken och energin i kroppen och liksom att det inte fungerar och även i huvudet liksom man vart väldigt hjärntrött som att allt tog så mycket längre tid. Jag var ju van att liksom ha flera bollar i luften. Men det var ju knappt att man hade en boll i luften att fixa i ordning. Det var både kroppen och knoppen som strök på det där.

Då blev jag sjukskriven där och så det var väl säkert lite mer än två år liksom att jag försökte komma tillbaks på halvtid, men det fungerade inte så då man tillbaks på 25 procent men det fungerade inte. Och sen var jag ju helt enkelt tvungen att sluta där för att jag inte lyckade fixa arbetet.

Charlotte:

Och det var här som Arbetsförmedlingen första gången kom in i bilden. Kunde Arbetsförmedlingens hjälp kanske bli en vändning för Ronnie?

Ronnie:

Sen så skrev jag in mig på Arbetsförmedlingen och de var ju givetvis nyfikna på varför jag slutat arbetet då. Och då berättade jag liksom att jag hade försökt komma tillbaks till arbetet, men det fungerade inte. Och då frågade de vad jag var intresserad av att göra. Jobba med människor har jag allt tyckt varit intressant sak och då vill jag jobba någonting inom vården på något sätt, och då tyckte de att jag skulle göra en form av utbildning, utbildning till undersköterska. Och eftersom jag har dyslexi också och skulle kunna få den hjälpen, då gjorde jag en dyslexiutredning och fick den på papper då. Och sen så började jag på Eductus och utbildade mig till undersköterska som var i ett och ett halvt år har jag för mig att det är.

Charlotte:

Mycket riktigt så blev mötet med Arbetsförmedlingen en vändning och de som Ronnie träffade då kunde hjälpa och stötta honom att gå en Undersköterskeutbildning eftersom han ville jobba med människor. Jag blev ju så klart nyfiken på hur utbildningen gått då jag vet att det är en hel del att läsa på undersköterskeutbildningen. Vilken hjälp fick han? Vad fick han för betyg?

Ronnie:

Utbildningen gick ju förvånansvärt bra tack vare alla hjälpmedel jag fick. När vi skulle göra prov så kom en person som hjälpte mig att läsa upp provet och så skrev den personen vad jag svarade då i och med att jag har svårt att stava och skriva, eller att det blir snyggt och fint. Och så fick jag en dator med alla hjälpmedel med stavningsprogram och uppläsningsprogram och det har idag hjälp mig fruktansvärt mycket. Jag trodde ju inte att jag skulle lösa den biten med utbildningen, utan den hjälpen då. Så det var till stor hjälp. Mina betyg dom, jag vill inte riktigt skryta men de var väl typ, A och B och nåt C och det har jag liksom aldrig kunna tänkt mig att jag skulle lyckas med någonsin och det är ju gymnasierelaterade betyg och det är jag väldigt stolt över.

Charlotte:

När jag fick höra Ronnie berätta att det gått så bra i skolan fick jag rysningar. Det inspirerar verkligen att det finns hjälp att få i vuxen ålder och att dyslexi inte behöver vara ett hinder. Med rätt hjälpmedel så kan man få toppbetyg och att lyckas genomföra en hel utbildning till ett nytt yrke. Men Ronny tampades fortfarande med orkeslöshet och smärtor i kroppen. Kunde det vara att han fortfarande hade sviter kvar av utmattning eller var det något annat som spökade i kroppen?

Ronnie:

Under tiden jag gick utbildningen så kände jag ju fortfarande att jag hade ju ont i hela kroppen. Mina muskler värkte och energin inte fanns där riktigt och jag hade väl tankar om att det är väl fortfarande utbrändheten. Min fru och mina barn var på mig att du måste göra en undersökning och så efter mycket om och men och så gick jag till läkaren. Och fick göra biopsier på musklerna och så fick jag reda på att jag har en muskelsjukdom som heter myopati, ospecificerad myopati. Och den gör ju så att energin och orken i musklerna. Ja, jag får helt enkelt inte energi i musklerna så att jag orkar med som det jag klarat av tidigare liksom.

Charlotte:

Ronnie hade alltså gått med en muskelsjukdom utan att ha vetat om det i flera år. Jag undrade hur det kändes att ta emot ett sånt besked?

Ronnie:

När jag fick veta att jag har myopati då föll allting på plats liksom. Då har jag förstått liksom att varför jag vart så trött i kroppen i alla dessa år och varför jag haft så ont i kroppen. Då liksom har jag någonting att utgå ifrån liksom att då liksom varför, varför kroppen är som den är. Liksom att den kommer inte bli bättre. Den kommer inte bli, det kan bli sämre men att det är upp till mig vad jag gör med den. Det jag gör nu som det är att underhålla kroppen men inte för mycket. Gå och tränar men inte för mycket så jag får mjölksyra för då den orken liksom och jag får ännu mer ont. Så jag har ständig smärta i kroppen. Men det får jag leva med har läkaren sagt. Det finns ingenting att göra åt det förutom smärtstillande tabletter ja men det är bara så.

Charlotte:

Så här långt i berättelsen har Ronnie fått veta att han har muskelsjukdomen ospecificerad myopati och han står med en färdig utbildning som undersköterska. Hur ska han då orka jobba? Det är här Arbetsförmedlingens hjälp åter igen kommer in. Och nu med arbetsträning, hjälpmedel, anpassningar och ett gott samarbete.

Ronnie, skulle du kunna berätta om den hjälp du fått från Arbetsförmedlingen?

Ronnie:

Den hjälpen jag fick då av arbetsförmedlingen är att jag fick arbetspröva på olika ställen inom yrket då, och då började jag på halvtid. Och målet är ju liksom att försöka komma in i arbetslivet från första början då. Och det var skönt att liksom och få utöva det jag utbildade mig till och fått den hjälp och förståelsen med liksom att varför man kanske inte orkar liksom och när man jobbat halvtid men 100 procent i mig själv då liksom. Det kändes skönt att få komma tillbaks och inte vara så trött i huvet liksom, och att man… Nä, men det var en stor hjälp och kunna få komma tillbaks till arbete. För det var ju liksom en väldigt jobbig också liksom att inte. I början av det här att liksom man inte trodde att jag skulle någonsin jobba men nu har jag ju fått den här riktiga bra hjälpen från Arbetsförmedlingen att komma tillbaks och göra det jag tycker bäst om att göra, att hjälpa människor.

Charlotte:

Vilka anpassningar har gjorts för din skull?

Ronnie:

De anpassningar jag fått när jag arbetstränat är förstås att man har arbetat kortare tid och har möjlighet att gå undan att man känner att jag skulle behöva göra det. Och inte ha så mycket ansvar i själva yrket. Och lära mig att jobba med mig själv igen och utifrån min kropp vad den säger till att jag klarar av.

Där jag är idag började jag med att arbetspröva också och det var fortfarande på 50 procent och så småningom har jag gått upp lite i tid.

Charlotte:

Vilket stöd och vilken hjälp har du fått på din arbetsplats?

Ronnie:

Det stödet jag får här det är ju mycket. Vi kan ju börja med de arbetstagarna. De ger så mycket energi tillbaks, asså men det är mycket kärlek. Man var här i två dagar och så liksom fick man kramar och liksom att man kände sig jättevälkommen. Och mina kollegor som jag jobbar med de är väldigt förstående både på grund av min muskelsjukdom och min dyslexi. Nämen de har tagit hand om mig väldigt, väldigt mycket. Så jag är väldigt glad att få jobba med dem.

Jag har en del hjälpmedel på…som jag fick från Arbetsförmedlingen. På grund av min dyslexi så har jag fått stavningsprogram och ett program som gör så att det läser upp längre texter. Som jag använder mig av när jag skriver journaler och läser längre mejl och sånt där. Och det är väldigt stor hjälp. Och så har jag fått... för min muskelsjukdom då så har jag fått knäskydd och fotledsskydd liksom så att jag ska orka hela dagarna. Och mycket bra skor som man har när man går längre sträckor i och med att man går mycket här så att det blir mjukt och skönt för fötterna så att det är väldigt bra saker som jag fått.

Charlotte:

Berätta om din anställning som du har.

Ronnie:

Idag har jag en anställning här på, just nu är den på 86 procent. Och det känns väldigt skönt att få säga att man har en anställning nu. Så målet är väl kanske att gå upp i procent, men just nu är den på 86 procent och jag trivs med den.

Charlotte:

Din resa har varit lång till där du är idag. Hur mår du?

Ronnie:

Idag mår jag väldigt bra om man jämför för ett par år sen liksom. Att man har ett arbete att gå till och få det stöd jag har fått nu och får. Och med det är det väldans, väldans bra tycker jag. Men jag skulle nog inte velat få det här ogjort eller på annat sätt. Men det är väldigt bra tycker jag. Min energi idag är ju betydligt bättre än förut. Man orkar jobba på ett annat sätt och har lite mer energi när man kommer hem inte bara går och lägger sig och sover. Nä, men det är… jag är mer energifull helt enkelt så.

Charlotte:

Vad är det roligaste med det här jobbet?

Ronnie:

­Det roligaste med det här jobbet är liksom att man får sån energi av våra arbetstagare och man får hjälpa och stötta människor och ser hur de tar för sig. Man märker att man gör en bra sak för de. Att det blir glada när de ser en och att de och att de tar för sig med och tror på sig själv och göra saker och man får så mycket tillbaks från våra arbetstagare. Den ena dagen är inte den andra lik det händer så mycket olika saker. Även om man önskar att det ska bli som man planerar men det blir annorlunda men blir bra ändå mot slutet liksom. Det är ett spännande, mycket spännande arbete att jobba med.

Charlotte:

Tack så jättemycket Ronny för din gripande och fantastiska historia och stort lycka till framöver.

[Vinjettmusik: Bensound - Perception]

Charlotte:

Och tack till er som har lyssnat. Du får gärna skriva till vår mejl och berätta vad du tyckte om avsnittet, eller om du har förslag på vad vi ska prata om i podden. Skriv då till podcast@arbetsformedlingen.se. Du har lyssnat på Arbetsförmedlingens jobbpodd med mig Charlotte Lindman. Gäst var Ronnie Stjärnholm, tekniker Andreas Damgaard. Det här avsnittet producerades våren 2021. Vi hörs!

[Vinjettmusik: Bensound - Perception]