Alex – nytt land, tuffa år och en strålande karriär

Alex Ahn:

Hade beslutet tagit en månad längre hade vi behövt åka tillbaka, för vi hade inte råd att stanna kvar här.

[musik]

Andreas Damgaard:

Du lyssnar på Arbetsförmedlingens jobbpodd – en serie med intressanta berättelser om olika personers vägar till jobb. I dag med Ziza Madani.

[musik]

Ziza Madani:

Alex Ahn kom till Sverige från Uzbekistan med sin familj när han var barn. De bodde här som illegala flyktingar i flera år. Resan var tuff och höll på att ta slut, men de blev kvar. Hans bakgrund påverkade hans val att studera offentlig rätt, men den resan blev inte lika långvarig, utan han valde i stället att sadla om inom business intelligence. Hur hanterar man motgångar och hur går tankarna vid ett karriärbyte?

[musik]

Ziza:

Välkommen hit, Alex.

Alex:

Tack snälla.

Ziza:

Hur har din dag varit?

Alex:

Bra. Jag kom från jobbet.

Ziza:

Vad jobbar du med?

Alex:

Business intelligence.

Ziza:

Exakt. Vad innebär det? Vad gör man då?

Alex:

Det innebär egentligen att man hjälper företag att fatta datadrivna beslut. Vi är väldigt bra i samhället på att ta beslut från magen. Att använda magkänslan. Och när det kommer till beslut som kan påverka en verksamhet – budgetering och prognoser – så vill man åt det som datat säger, man vill gå på fakta. Vi går inte på känslor. Så mitt jobb handlar om att gå på fakta och skapa värde av den information som finns hos olika företag. Och det kan man göra på olika sätt. Man kan hjälpa till att spara informationen, och sedan transformera den och omvandla den till analysrapporter, alltså modeller över hur man ska analysera data och så där. Så att, kort och gott, man bearbetar datat och gör det till information.

Ziza:

Vad intressant! Men det har du inte alltid gjort.

Alex:

Nej, det har jag inte.

Ziza:

Nej, för du har en annan kandidat i offentlig rätt.

Alex:

Ja.

Ziza:

Varför valde du att ta en kandidat inom det när du gör någonting helt annat i dag?

Alex:

Det är en bra fråga, mina föräldrar var inte så glada. Nej, men det var så här att jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag tränade ganska mycket och tävlade, och jobbade som säljare. Jag tjänade väldigt bra pengar och tänkte att jag aldrig behöver plugga. Men mina föräldrar har alltid sagt att jag måste plugga, plugga, plugga. Jag sökte och kom in efter ett tag. Jag hade inte så bra betyg, så det tog ett tag för mig att komma in, och jag fick plugga upp mina betyg i 5–6 år. Men jag sökte och kom in som reserv. På den vägen är det. I och med utbildningen så kände jag att jag utvecklades ganska mycket som människa. Jag lärde mig väldigt, väldigt mycket om hur samhället fungerar och förbättrade svenskan, framför allt när det kommer till grammatiken. Och så tänkte jag att nu ska jag rädda världen och jobba med migrationsfrågor. Sagt och gjort, jag jobbade på Försäkringskassan bland annat. Men så kände jag, bara från ingenstans … Vi hade något projekt som hade misslyckats som hade med it att göra. Jag är väldigt nyfiken, så jag frågade: ”Varför? Vad är det som har hänt?” Men jag fick inte något svar. Då funderade jag över om det här var någonting jag ville göra, alltså att arbeta på myndigheter som handläggare. Jag kanske kunde komma upp på en viss nivå, men var det här verkligen det jag ville göra? Och då någonstans så kände jag att ”nej, det är det inte”. Kan jag göra någonting annat någon annanstans? Det behöver inte vara en myndighet. ”Nej, jag tror inte det.” Vi har också sett att it-branschen har varit väldigt innovativ och väldigt framme med att haka på trender. Bara en sådan grej som att jobba hemifrån till exempel. Och då tänkte jag att det här är någonting jag vill vara med om, jag vill vara med först. Kanske vara med och vara innovativ, göra någonting annat.

Ziza:

Jag tänker på att det är väldigt många som investerar tid, studerar, drar på sig studielån. Sedan jobbar man med det, vilket du också gjorde ett par år och sedan känner man att ”nej, det här är inte rätt”. Men hur gick dina tankar då? Var det någonstans där som du tänkte: ”Gud, borde jag göra något annat? Har jag kastat bort min tid?” Hade du sådana tankar?

Alex:

Jadå, det är klart att jag hade det. Jag tänkte så här: ”Jag är 25 år. Jag har inga barn. Jag har inga förpliktelser. Jag har min familj som jag hjälper ekonomiskt, men det kan jag fortfarande göra även om jag jobbar extra. Jag lever sparsamt, jag klarar mig.” Och så tänkte jag: ”Om jag inte gör det nu så kommer det att vara väldigt mycket svårare för mig sedan om jag har barn och så. Och den utbildningen som jag har nu är inte bortkastade pengar eller tid. Det är fortfarande en investering jag själv gjort. Den har hjälpt mig att hitta fram till vem jag är, och framför allt, vad jag vill göra. Och i dag har det hjälpt mig otroligt mycket. För när du jobbar som konsult så ska du liksom säljas in till en kund och det har varit en stor fördel för mig att jag lyckats med just offentlig rätt, en akademisk utbildning, blandat med att jag valt att sadla om. Det sammantaget har hjälpt mig otroligt mycket i mina jobbansökningar och i mina uppdragsansökningar. Där väger det ganska mycket att man har vågat ta det klivet.

Ziza:

För den första var ju en kandidat, en akademisk utbildning, och sedan valde du en yrkesutbildning. Är det något du rekommenderar?

Alex:

Den största skillnaden är att jag frågade mig själv när jag blev klar med min akademiska utbildning: ”Vad ska jag göra nu? Du kan jobba med vad som helst. Okej, men ge mig ett exempel. Vad ska jag göra?” Jag visste inte. Med en yrkesutbildning är det ofta så att man pluggar något, exempelvis i mitt fall då jag pluggade till business intelligence-analytiker, och kan jobba inom det. Då vet du.

Ziza:

Det är väldigt tydligt.

Alex:

Ja, exakt. Inom den akademiska världen så är det väldigt akademiskt och du ska liksom läsa 150 miljoner böcker på två veckor. Det är så orimliga krav. Men här vet du att det är det här du ska kunna och vill du lära dig mer så kan du plugga på nätet. Du kan googla dig fram, du kan kolla på Youtube – all information finns där. Begränsningen är bara du själv.

Ziza:

Vi ska egentligen prata lite om din resa hit till Sverige, men innan vi går in på det undrar jag över något. Du sa att det var väldigt viktigt för dina föräldrar att du skulle studera och sedan blev det så att du studerade offentlig rätt. Kan det ha någon koppling till hela resan, din bakgrund och val av utbildning?

Alex:

Det tror jag absolut. Jag tror absolut att min uppväxt eller min tid i Sverige som asylsökande och den biten har hjälpt mig att fokusera på det område inom juridiken som är mänskliga rättigheter, eller vad man ska kalla det. Det är någonting som jag tycker är viktigt och intressant, så absolut. Jag tror att det har speglat mitt val att plugga offentlig rätt.

[musik]

Ziza:

När Alex är 12 år gammal lämnar han och hans familj Uzbekistan för att söka asyl i Sverige. Hela hans tonårstid färgas av osäkerhet kring om de ska få stanna eller inte.

Alex:

Ja, alltså vi kom ju hit 2001 och sedan sökte vi asyl. På den tiden när vi kom hit så var det ganska ovanligt ändå, framför allt att komma från Uzbekistan. Det var ingen som kände till landet. Det är knappt så än i dag, att folk vet var Uzbekistan ligger. Och att växa upp under en asylperiod som barn är väldigt tufft. För du vet inte riktigt hur nästa dag ska bli – kommer du att vara i Sverige eller någon annanstans? Får du vara ute eller inte? Du har en viss frihet som asylsökande, men du har fortfarande inga garantier. Jag trodde någonstans … Jag lurade mig själv att vi var på semester, men sedan när jag insåg att vi inte var på semester utan kommer att stanna här, då var det nog tur för mig att vi bodde i ett sådant litet samhälle på cirka 1 000 personer.

Ziza:

Var var det?

Alex:

Råda i Värmland, en lantortshåla.

[skratt]

Alex:

Då var vi de första asylsökande i Råda, det lilla Råda där alla känner alla sedan flera generationer. Och så kom vi dit och folk liksom bara stannade och kollade, som om vi var någon slags konstutställning: ”Vilka är ni?” Och jag kom dit med min engelska och de fattade ingenting.

[musik]

Ziza:

Att vara asylsökande är inte enkelt, men att vara i Sverige illegalt är ännu svårare. Men det var på håret att Alex och familjen inte skulle kunna stanna.

Alex:

Alltså, när du är asylsökande, så har du inte så mycket pengar. Du är redan utanför. Som barn framför allt ser du andra ungar med fina kläder, med cyklar eller vad som helst och det har man inte riktigt råd med som asylsökande. Och så finns det ännu en tröskel – där du bor illegalt. Då har du inte råd med något i princip. Jag hade råd med hyran, tack vare sparade pengar, och mat. Jag tror att mina föräldrar någon gång har nämnt att vi skulle klara oss i precis tre år på sparade pengar. Så hade beslutet tagits, jag tror att det kanske var en månad senare, då hade vi behövt åka tillbaka för vi hade inte råd att stanna kvar här.

Ziza:

Vad sjukt.

Alex:

Så att det var som att allting bara klaffade. Och det är ganska sjukt för det var första gången under fem eller sex år i Sverige då jag kunde känna att ”okej, nu kan vi i alla fall stanna här”. Ett tillfälligt uppehållstillstånd gäller i fyra år eller vad det är. Då har du fyra år klara, i säkerhet.

Ziza:

Vilken lättnad det måste ha varit.

Alex:

Ja, det var det verkligen. Alltså, jag får goosebumps. Det var en riktigt skön känsla. Det var obeskrivligt.

Ziza:

Och jag tänker att det måste ha varit enormt härligt för dina föräldrar framför allt.

Alex:

Jag tror att mina föräldrar alltid har velat ge oss barn allt, jag menar allt vi behövde. Vi flyttade hit. Men den största anledningen var ju för att ge oss bättre möjligheter. Att växa upp i ett bättre land för att få bättre förutsättningar. Så jag tror att det första delmålet var avklarat då, vi fick tillfälligt uppehållstillstånd. Jag tror att de blev väldigt, väldigt glada. Som sagt, jag var ganska liten då fortfarande och fattade inte riktigt vad som hände egentligen. Så jag fattade inte hur länge vi skulle stanna kvar. Jag kunde inte se …

Ziza:

Kanske inte se en framtid, du kunde inte se framåt. Utan nu är vi här och så får man bara ta dag för dag lite.

Alex:

Ja, precis. Och sedan, dagen efter, då var det typ som vanligt. Jag kunde gå och träna egentligen och det var allt jag ville.

[musik]

Ziza:

Alex får en vän och en helt ny värld öppnar sig. Han börjar spela fotboll och där börjar även språkresan.

Alex:

När vi bodde i Uzbekistan så tränade jag taekwondo, tävlade och höll på, så jag har alltid varit intresserad av sport. Jag har alltid varit så här, ville alltid hålla på, hade alltid mycket energi. Så kom vi till Råda. Då fick jag kontakt med en person i min ålder som bodde där och det var ganska random för han kom fram till mig och sa: ”Men du ska börja på min skola.” Och jag tänkte bara: ”Vem är du?” Men då visade det sig att hans mamma eller pappa kände någon som jobbade på kommunen och då hade de informerat att det kommer en familj vars barn skulle börja i skolan. Så det var jättefint. Och då började vi hänga lite grann och så frågade han: ”Vill du följa med och kolla på fotboll?” Då följde jag med när de spelade och så kom en annan farsa därifrån och frågade: ”Vill du vara med och spela?” Jag sa: ”Men jag vet absolut inte hur man spelar fotboll och sedan har jag inga grejer.” Han sa: ”Du behöver bara benskydd så länge, gör bara det som de gör”. Och så gav han mig benskydden. Jag tyckte det var asroligt. Jag har alltid velat spela fotboll fast jag liksom varit fast i kampsportsträsket sedan innan. Nej, jag var aslycklig! På den vägen lärde jag känna fler barn som gick i en annan skola och började hänga med fler – ja, vad ska vi säga? – svenskar. Så det var så jag kom in. Det var bara liksom random.

Ziza:

En slump.

Alex:

Precis.

Ziza:

Vi här på Arbetsförmedlingen brukar väldigt ofta trycka på just det att man ska idrotta eller lära känna människor via olika intressen för att komma in i samhället och utveckla språket. Hur ser du på det?

Alex:

Ja, det tycker jag låter som en bra idé. Det är det som jag var inne på tidigare. När du engagerar dig i en sport så får du lära känna nya människor, som senare kan hjälpa dig på vägen om du har problem eller inte vet vart du ska vända dig för att skaffa dig personnummer, eller om du ska söka skola eller vill veta på vilken station du ska gå av. Det vill säga sådana saker. Om det inte är språket så är det det sociala, det tror jag är väldigt viktigt. För när du är asylsökande så vet du inte riktigt hur det här funkar, framför allt inte som barn, och då får du hjälp på vägen genom träningen. Så som det har varit för mig genom idrotten. Så jag tycker att det är jätteviktigt.

[musik]

Ziza:

Han kommer aldrig att glömma hur det är att komma till ett nytt land och inte kunna språket eller inte ha några vänner. Men han har några tips till dem som befinner sig i samma situation som han gjorde.

Alex:

Det första tipset är att, har man möjlighet och har man en tv eller en telefon, så kolla på tecknat, alltså barnprogram. För barnprogram använder väldigt, väldigt lätt svenska som alla förstår. Jag menar, börja inte kolla på någon politisk debatt för där använder de begrepp som de knappt själva förstår. Femtio procent av befolkningen kanske inte förstår den här väldigt svåra svenskan, så kolla på barnprogram. Och har du möjlighet så gå till en fotbollsklubb, en brottningsklubb, en boxningsklubb. Bara börja med någonting. Försök att socialisera dig. Och var inte rädd för att fråga om hjälp. Människor är i allmänhet väldigt, väldigt hjälpsamma.

Ziza:

Alex Ahn, tack för att du kom hit i dag.

Alex:

Tack så mycket för att jag fick komma.

[musik]

Du har lyssnat på Arbetsförmedlingens jobbpodd, som i dag gästades av Alex Ahn. Programledare var Ziza Madani. Du kan hitta en textad version av avsnittet på Arbetsförmedlingens playtjänst. Har du funderingar på vilket yrke som passar dig eller funderar du på att byta jobb? Du hittar information och vägledningstjänster på Arbetsförmedlingens sida ”Yrken och framtid”. Avsnittet är producerat i april 2023.

[musik]