Sveriges framtida befolkning - ett regionalt perspektiv

Den stora utmaningen på arbetsmarknaden idag är att med bibehållen regional balans matcha fyrtiotalisternas pensionsavgångar mot inträdet i arbetslivet av dem som är födda omkring 1990.

Under 1800-talet fick Norrlandslänen ett betydande uppsving i fråga om befolkningsutvecklingen, men denna utveckling avbröts under 1900-talet och avlöstes av nedgångar i flera av länen. Istället blev det landets tre storstadsområden som expanderade kraftigt, både genom inflyttning — bland annat från utlandet — och beroende på höga födelsetal, dock med ett visst avbrott i uppgången under främst 1970-talet. Även universitetsregionerna redovisade en stark utveckling. De senaste årtiondena har födelseöverskottet varit klart störst i Stockholms och Uppsala län, beroende på en förhållandevis låg medelålder i dessa län. I skogslänen är det däremot numera i allmänhet fråga om både födelseunderskott och inflyttningsunderskott, i synnerhet i de mindre kommunerna.

De faktorer som är mest avgörande för regionernas framtida befolknings- och arbetskraftsutveckling är befolkningens åldersstruktur samt nettoinflyttningen. De mest frekventa åldrarna på arbetsmarknaden har i denna rapport satts till dem mellan 18 och 64 år. I regioner med låg medelålder och ett positivt inflyttningsnetto, och alltså få förestående pensionsavgångar, finns förutsättningar för expansion av sysselsättningen och ekonomin. Detta kommer hela regionens befolkning till godo, och bidrar till att öka regionens renommé och attrahera företag och arbetskraft ytterligare. På motsvarande sätt riskerar regioner med hög medelålder och många pensionsavgångar att drabbas av stagnation och fortsatt utflyttning.

En nyckelfråga i sammanhanget är då hur de stora fyrtiotalistkullarnas uttåg från arbetslivet(som avslutas under de närmaste åren) slår mot olika delar av landet. Det visar sig att storstadslänen (framför allt Stockholms län) och Uppsala län här har det bäst förspänt, medan förutsättningarna är sämre i flertalet skogslän samt i några län i sydöstra Götaland. Under 2012 inträdde endast 1,8 procent av den arbetsföra befolkningen i pensionsåldern (65 år) i Stockholms län, jämfört med 2,6 procent i Dalarnas, Gävleborgs och Kalmar län. Andelen nya pensionärer per år i Stockholms län väntas sjunka till cirka 1,5 procent i mitten av 2010-talet och ligga kvar på den nivån under resten av prognosperioden. Motpolen är här Gotlands län,där nivån väntas pendla kring 2,6 procent under i stort sett hela prognosperioden. Flera småorter och glesbygdskommuner i landet kan vänta mycket stora avgångar framöver, och detta även efter 2015. Exempelvis kommer avgångsnivån i Pajala att stiga till över 4 procent per år under perioden 2016-2025. Under åren fram till 2015 ligger dock Valdemarsvik i topp med 3,9 procent nyblivna pensionärer.

Den regionala utvecklingen påverkas också av i vilken mån arbetsmarknadens nytillskott,ungdomar födda kring 1990, finns att tillgå och här spelar olika regioners attraktivitet en stor roll. Om man väger samman ut- och inträden i arbetsför ålder finner man att bara ett mindre antal län — främst Stockholms och Skåne län — kommer att öka antalet personer i åldern 18-64 år fram till 2025. Samtliga skogslän väntas svara för nedgångar, likaså flera län i sydöstra Götaland. Det bör emellertid tilläggas att andelen invånare i nämnd ålder minskar i samtliga län, men att gapet mellan starka och svaga län ökar undan för undan. År 2025 beräknas sålunda andelen invånare i åldern 18-64 år till 61 procent i Stockholms län, jämfört med bara 52 procent i Gotlands och Dalarnas län.

På kommunnivå blir variationen i andelarna ännu större, från 45 procent i Dorotea och Borgholm till 65 procent i Sundbyberg och Solna. Som kommungrupp betraktad kommer storstäderna och deras förorter även framöver att uppvisa den klart gynnsammaste åldersstrukturen, med en markant uppgång av antalet invånare i yrkesaktiv ålder och en förhållandevis marginell nedgång av andelen. Den största antalsmässiga uppgången förutses i Botkyrka, mycket till följd av en stor invandring. I många av de små kommunerna kommer däremot kvoten mellan antalet personer i yrkesaktiv ålder och hela befolkningen att bli allt lägre. Både andels- och antalsmässigt väntas nedgången av personerna i aktiv ålder bli störst i några kommuner i övre Norrland.

Den viktigaste faktorn för regionernas befolknings- och arbetskraftstillväxt framöver är inslaget av utrikes födda. Dessa har dock en lägre sysselsättningsgrad än de inrikes födda,eftersom många av dem går i utbildning eller är på väg in på arbetsmarknaden. I hela landet utgör de nu 19 procent av befolkningen mellan 18 och 64 år, och 2025 väntas andelen uppgå till 24 procent. Andelen utrikes födda varierar stort mellan länen, men är just nu överallt stadd i uppgång. De högsta andelarna finns i storlänen samt i Västmanlands län, de lägsta i skogslänen samt Gotlands län. År 2025 väntas nivån bli högst i Stockholms län (32 procent)och lägst i Gotlands län (8 procent). Det enda län där antalet utrikes födda efterhand påtagligt minskar i antal är Norrbotten, men en utplaning av ökningstakten väntas så småningom även i flera andra skogslän.

Även om de utrikes födda i stort sett är fåtaligast i glesbygdskommunerna och flest i storstäderna, finns ett par andra kommuner med ett särskilt mönster. Det gäller Botkyrka och Haparanda, där nästan hälften av befolkningen i arbetsför ålder består av utrikes födda. För Haparandas del är det främst fråga om Finlandsfödda, men de utrikes födda i Botkyrka är mestadels invandrade som flyktingar och anhöriga till dessa. Både i Botkyrka och i Södertälje — landets tredje största kommun, med avseende på andelen utrikes födda — väntas en ytterligare uppgång, och som första kommun i landet kommer Botkyrka redan före mitten av 2010-talet att ha fler utrikes födda än inrikes födda i befolkningen 18-64 år. Däremot väntas den utrikes födda befolkningen i flera småkommuner i skogslänen minska i antal.

En annan faktor av mer långsiktig betydelse för den regionala utvecklingen är könsfördelningen. I åtskilliga glesbygdskommuner är kvinnorna i klar minoritet, vilket undan för undan sätter spår i födelsestatistiken. Det mest tydliga exemplet på en sned könsfördelning är Dorotea, där bara 44 procent av den arbetsföra befolkningen 2011 utgjordes av kvinnor. På länsnivå är det i Norrbotten och Blekinge som andelen kvinnor är lägst, knappt 48 procent. I flera av förortskommunerna och de större städerna råder å andra sidan ett visst underskott på män.

Den viktigaste åtgärden för att underlätta generationsväxlingen, och motverka dess negativa effekter, är att förbättra integrationen av de utrikes födda på arbetsmarknaden, samt att påverka dem att bosätta sig också utanför storstads- och tillväxtområdena. Det är också mycket viktigt att tillvarata även andra latenta resurser på arbetsmarknaden, till exempel ungdomar med studiesvårigheter. Den tämligen dystra utveckling som beskrivs i denna rapport bygger på ett antal antaganden, grundade på aktuella trender, attityder och beteendemönster i samhället. Men om förutsättningarna ändras, till exempel genom nya kommunala strategier eller andra politiska eller enskilda initiativ, kan bilden förändras avsevärt.

När det gäller utvecklingstendensernas riktningar är dessa i stort sett desamma som i vår förra befolkningsprognos, som kom år 2010. Vad som skiljer sig åt är att styrkan i utvecklingstendenserna nu är ännu mer påtaglig - med ännu starkare ökning av antalet utrikes födda och ännu större betoning på tillväxten i de folkrika regionerna. Det betyder att den upprevidering av nettoinvandringen som skett i denna befolkningsprognos, jämfört med föregående, har lett till att den aktiva befolkningen blir större. Denna förbättring kommer dock nästan enbart storlänen och kommuner med många utrikes födda i andra län till del. Det innebär att gapet ökar mellan större tätorter och glesbygd i fråga om andel aktiv befolkning av hela befolkningen.