Progressionen för deltagarna i etableringsuppdraget

 

Återrapportering till regeringen 2018-05

Att säkerställa nyanländas etablering på arbetsmarknaden är en av de mest utmanande uppgifter arbetsförmedlingen står inför idag. Vägen till ett arbete är lång. Enligt SCB tog det sex år innan hälften av de flyktingar som blev kommunmottagna 2011 hade ett förvärvsarbete. Skillnaden mellan kvinnor och män är stor. Efter sex år har 60 procent av männen ett arbete mot 34 procent av kvinnorna. Eftersom vi kan förvänta oss att övergångar till arbete och utbildning dröjer, är det därför inte tillräckligt att bara mäta utfall i termer av andelar som går till arbete eller utbildning. Vi behöver kompletterande mått som mäter individernas progression under vägen fram till en etablering på arbetsmarknaden.

Deltagarna i etableringsuppdraget har fått jobb i allt högre grad jämfört med när etableringsreformen infördes 2011. Det tyder på att Arbetsförmedlingen har blivit bättre på att hjälpa deltagarna i deras etablering. Samtidigt är skillnaderna mellan kvinnor och män stora. Män har betydligt högre sannolikhet att få jobb efter etableringsuppdraget.

För att studera progressionen på vägen mot ett arbete har vi använt oss av registerdata. De mått vi analyserar är 1) ledtider för olika steg i etableringsprocessen, 2) i vilken omfattning och hur snabbt personer får del av olika insatser och möten samt 3) vilka kombinationer av insatser som är korrelerade med sannolikheten att få ett arbete. Ett bra progressionsmått bör vara korrelerat med det ökade utflödet till arbete.

Ledtider visar hur lång tid det tar mellan olika steg i etableringsprocessen, dvs. den tid det tar från uppehållstillstånd och inskrivning innan individen får etableringsplan, vissa insatser och sin första utbetalning.  En hypotes är att långa ledtider försenar individernas etablering. Vi har därför studerat ledtider som ett tänkbart progressionsmått.  Det visar sig att samtliga av de undersökta ledtiderna har ökat sedan 2012, samtidigt som utflödet till arbete har ökat. Ledtider kan därför inte enkelt användas för att mäta progression eftersom sambanden är mer komplicerade.

För att nå arbete och utbildning är det viktigt att deltagare snabbt kommer igång med sin etableringsprocess. Vi tittar därför på i vilken omfattning och hur snabbt deltagarna får stöd i form av kontakter och påbörjade insatser. Andelen som snabbt får del av etableringsinsatser har minskat. Det tyder på att dessa faktorer inte är optimala för att mäta progression eftersom de inte påverkar sannolikheten att få ett jobb.  Däremot har en större andel deltagare fått möten tidigt i etableringsuppdraget. Tidigare studier visar också att tätare kontakter med arbetsförmedlare generellt sett har relativt stor betydelse för tiden i arbetslöshet. Tid till besök skulle därför kunna vara en möjlig progressionsfaktor. För samtliga dessa utfallsmått är skillnaderna mellan kvinnor och män betydande, till kvinnornas nackdel.

Kombinationer av insatser kan spela roll för sannolikheten att få ett arbete. Det visar sig att kombinationer som innehåller arbetsnära insatser i form av prova-på-anställningar och praktik har de högsta övergångarna till arbete. Samtidigt har andelen individer som har dessa kombinationer minskat över tid.  I stället ökar gruppen med kombinationer av insatser som har ett lågt samband med övergången till arbete (personer som bara har påbörjat låga nivåer på språkutbildning eller förberedande utbildning samt inte tar del av arbetsnära insatser). Om denna utveckling fortsätter över tid, finns det en risk att andelen personer som går till arbete och utbildning minskar.

Det är viktigt att notera att det inte går att utesluta att uppmätta skillnader drivs av egenskaper hos individer som vi inte har kontrollerat för. Att exempelvis en individ som har haft arbetspraktik också har större sannolikhet att senare få ett arbete kan bero på själva insatsen, men det kan också bero på egenskaper hos individen som exempelvis driftighet och språkkunskaper, som gör att individen har högre sannolikhet att både få en praktikplats och senare ett arbete.

Det är svårt att mäta progression. Därför är den empiriska forskningen som rör frågor om progression i etableringen av nyanlända i det närmaste obefintlig. Inte desto mindre är det mycket viktigt att mäta progression eftersom vägen fram till ett arbete eller en utbildning för nyanlända är lång och en kombination av insatser krävs. Det pågår idag ett intensivt arbete på Arbetsförmedlingen för att försöka identifiera progressionsfaktorer och hur dessa ska mätas. I detta arbete krävs även ett jämställdhetsperspektiv för att minska skillnaderna mellan kvinnor och män.  Men det behövs också mer forskning om vad som ger progression och hur det kan mätas.