3 april 10:00
Nästa webbinarium:
Visa fler

Myrsteg är också steg mot ett nytt jobb

I det här avsnittet gästas podden av föreläsaren och författaren Lili Öst. Hon är livscoach och hennes driv är att hjälpa människor bort från psykisk ohälsa och istället sträva mot ett önskat resultat med bland annat hjälp av beteendevetenskap. Hon blev själv utbränd 2002 och har idag många insikter och stor kunskap hur man kan gå från klarhet till klarhet när man söker jobb.

[Charlotte Lindman]

När Lili Öst blev sjukskriven ville hon

förstå varför hon hade drabbats av utbrändhet.

Hon insåg snabbt att det till stor del handlade om

tanke- och känslomönster.

Genom att gå från klarhet till klarhet,

hjälper hon andra i dag att ta steg i rätt riktning.

I det här avsnittet får du veta hur du kan ändra ditt mindset

för att påbörja resan mot ditt nya jobb.

Du lyssnar på Arbetsförmedlingens jobbpodd

och jag heter Charlotte Lindman.

Lili Öst, varmt välkommen till Arbetsförmedlingens jobbpodd!

[Lili Öst]

Tack snälla! Det är en ära att få vara här.

[Charlotte]

Vi ska ju faktiskt prata om...

Vi ska gå från klarhet till klarhet i dag.

[Lili]

Ja, jag hoppas det.

[Charlotte]

Om jag säger Såklart-metoden, vad säger du då?

[Lili]

Då säger jag att det är den metodik som jag jobbar utifrån

som coach, föreläsare, författare och podcaster.

Enkelt förklarat är Såklart-metoden en dekokt av

allting jag har lärt mig, allt som jag har pluggat till,

livserfarenheter och så vidare,

som jag har bakat ner till en metodik.

I den blandar jag beteendevetenskapen och kvantfysik.

Jag lägger på ett energiperspektiv

och det blir så otroligt klart när man gör det.

Det är inget akademiskt överhuvudtaget

med titeln på min metodik, Såklart-metoden,

utan den heter det för att det blir så otroligt klart och tydligt

när man gifter ihop de här två sakerna.

Man fattar saker på ett helt annat sätt.

Man zoomar ut liksom och kan titta på en större bild av

sina egna möjligheter och sitt eget liv.

[Charlotte]

Vi ska titta lite närmare på hur vi ska

gå de här stegen från klarhet till klarhet,

framförallt som arbetssökande, som vi har fokus på i dag.

Men, Lili, nu får du nästan berätta lite mer om vem du är.

[Lili]

Vem är jag?

Jo, jag har en snart 40-årig relation med scenen, faktiskt.

Jag började redan på 1200-talet känns det som...

Nej, i början på åttiotalet åtminstone, som artist,

så jag har ett artistiskt förflutet.

Jag jobbade många år som sångerska med två grupper,

Family Four och Avec, och jag jobbade som soloartist,

När jag gick in i väggen 2002 och började leta i mig själv

vad det var som gjorde att jag blev utbränd,

då insåg jag att det handlar väldigt, väldigt mycket om

mitt eget fokus och om mina tanke- och känslomönster.

Då började jag forska inom det här,

för att jag ville veta varför jag hade gått in i väggen.

Då insåg jag när jag borrade att...

Jag lärde mig så mycket som jag kände

att jag var tvungen att ta upp på scenen,

för jag är ju en scenpersonlighet.

Så redan 2003 skrev jag min första musikaliska föreläsning,

som heter "Paus eller kaos" och som handlar om

stress, utbrändhet och dålig självbild

och hur otroligt tätt de här hänger ihop.

Sen kombinerade jag jobben som artist och föreläsare,

men 2010 bestämde jag mig för att byta scenfokus

och började föreläsa på heltid.

2009 utbildade jag mig till coach

och sen dess har jag jobbat med det.

Jag giggar fortfarande,

men har mer fokus på att hjälpa människor i dag.

Det är väl den korta historien om mig.

[Charlotte]

När jag läste om dig, vilket man kan göra på din webbplats,

då var det nånting som jag fastnade för, det där du skrev

att du hade varit eller blev utbränd,

att du hade ställt så otroligt höga krav på dig själv

att du inte tillät dig att nå de målen som du faktiskt ville nå.

Hur hänger det där ihop, att man inte tillåter sig själv?

[Lili]

Jag ställde jättehöga krav på mig själv

och hade en otroligt skev självbild.

Jag har alltid haft ett väldigt gott självförtroende,

men min självbild, den var urusel, verkligen urusel.

Jag gav mig liksom inte cred överhuvudtaget,

utan tyckte bara att jag var patetisk

om jag hade mål egentligen.

"Vem var jag att sätta de målen?

Åh nej! Gud så pinsamt!"

Jag kunde inte verbalisera de här,

varken för mig själv eller för andra egentligen,

även om jag hade en stark drivkraft framåt,

men jag förstörde ju allt.

Jag brukar säga att jag hade självbildsätarmonster

som satt på mina axlar.

Så fort jag skapade mig en god situation,

kickade mina självbildsätarmonster igång

och trasade sönder den.

Jag tillät mig aldrig att komma till de här målen,

utan strax innan höjde jag målsnöret och sa:

"Sorry, Lili, du är inte tillräckligt bra. Du räcker inte."

[Charlotte]

Så du höjde ribban hela tiden.

[Lili]

Jag gav mig inte möjlighet att komma dit jag ville komma.

Dessutom hade jag den här inre rösten,

som sa: "Det är ju patetiskt, lilla gumman."

Jag har aldrig missunnat nån annan framgång.

Tvärtom, jag högaktar människor som når sina mål,

oavsett om det är att bestiga Kebnekaise eller gå till affären.

Vi har ju olika möjligheter i våra liv och olika utmaningar.

Men jag nånstans, jag var liksom inte riktigt värd det.

Under den här tiden när jag var sjukskriven

var jag tvungen att utveckla en lek,

för att jag skulle få ett annat sätt att titta på mig själv.

Jag ställde såna krav på mig själv

som var helt omöjliga att nå.

När jag då ställde krav på mig själv,

eller sa saker till mig själv...

Jag höll på med självmobbing på hög nivå kan jag säga.

[Charlotte]

Oj! Det där låter ju intressant.

[Lili]

Det är det verkligen.

Då ställde jag frågan: "Skulle jag säga det här till..."

och så valde jag en person som jag älskade eller högaktade,

låt säga ett av mina barn.

"Skulle jag säga det här till Tim?

Nej, verkligen inte! Jag skulle kunna förstöra honom för alltid."

Eller: "Det är så elakt, så det är helt galet."

Eller: "Det här är ju till och med farligt om jag skulle

pressa honom till de här sakerna.

Varför är det då okej att begära det av mig själv?"

Jag var tvungen att gå via en annan människa.

[Charlotte]

Få en referens på nåt sätt.

[Lili]

Ja. Min hjärna var så skruvad

att jag inte kunde tänka ut det här själv.

Jag var så fast i de här tankemönstren

med gott självförtroende och urusel självbild

att jag liksom mördade mig själv hela tiden.

Jag sabbade alla mina möjligheter på det här sättet.

Men i och med att jag själv tog mig igenom det

och ut på andra sidan, så har jag i dagens läge

både en god självbild och ett gott självförtroende.

En helt annan balans.

Plus att jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv

under de här åren och om livet. Och sen har jag jobbat.

Jag har över 2 000 coachingtimmar i ryggen,

långt över 2 000 till och med.

Där har jag ju mött människor i livet

som är i situationer som jag många gånger kan relatera till.

För mig har det varit viktigt både som coach och föreläsare

att jag ska kunna relatera och inte bara sitta och prata om

saker som jag har läst mig till,

för där skapar man ingen rapport

med vare sig publik eller klient.

[Charlotte]

Rapport, att man har gemensamma saker.

[Lili]

Ja, precis, för det är väldigt

enkelt om man pratar med en människa

som är till exempel djupt deprimerad

eller nån som verkligen har tappat...

Som man kan göra till exempel som arbetssökande,

att man inte hittar, inte hittar, inte hittar

och självkänslan bara krymper, krymper och krymper.

Man kommer så långt ifrån sitt starka jag.

Om man då hela tiden ger sig den här informationen

kommer man inte därifrån.

Om jag då sitter där och är prutthurtig och säger:

"Det är bara att kavla upp ärmarna, lilla hjärtat",

då får ju inte jag nån credibility överhuvudtaget av min klient.

Men om jag kan säga:

"Vet du vad? Jag kan relatera. Jag fattar.

Jag har varit där jag också."

Det var ju också en av de sakerna

när jag pressade mig så hårt och gick in i väggen,

Jag jobbade ju som egenföretagare.

Jag var frilans och jobbade på inringning.

Folk tog kontakt med mig,

men jag orkade inte lyfta luren.

Jag var väldigt långtifrån arbetsmarknaden.

Men man kan ta sig igenom det.

Det är det som är så viktigt att förstå.

Men man kan inte göra det med samma tankepaket

som har satt dig där du är nu,

när du är långt ifrån dina önskade mål.

[Charlotte]

För en person som är arbetssökande,

och vi har ju träffat så otroligt många personer

som är i de här situationerna,

är det ju en livskris många gånger

att hamna i arbetslöshet.

Det kan både vara personligt, men också ekonomiskt.

Det kan påverka familjen och omgivningen runt omkring,

och givetvis även självkänslan.

Om man nu hamnar långt ifrån ett arbete,

för ofta har det med tid att göra,

det kan gå två månader, ett halvår, kanske år,

kan det bli ganska destruktivt på vägen,

och det kan bryta ner människor olika på olika sätt.

En del påverkas mindre

och en del påverkas mycket, mycket mer.

Det är just det här med hur man då ska ta sig tillbaka

som oftast är den svåra biten.

Att liksom hitta den där självkänslan.

Många kanske har de där monstren på axeln

som du pratade om.

Hur ska man liksom kunna bryta det i det läget?

[Lili]

Ja, dels så behöver vi...

Hjärnan tar emot allt vi matar den som fakta.

Den har ingen selektering, den kan inte skilja på

negativ och positiv fakta, utan den tar emot allt

vi matar den med som fakta.

[Charlotte]

Och fakta är tankar, menar du?

[Lili]

Ja, det du matar din hjärna med,

den tar emot det som fakta. "Jaha, okej, du är urusel.

Då lägger jag in det i minnesbanken."

[Charlotte]

"Det är ingen idé att jag gör det är."

Alltså alla tankar.

[Lili]

Alla tankar. Om du hela tiden matar dig med:

"Det här kommer aldrig att gå.

Jag kommer aldrig att hitta ett jobb, jag är inte tillräckligt bra."

Alla de här negationerna lägger du in ditt tankepaket.

Det betyder att ju mer du övar på det,

desto större blir autostradan du kör upp

med synapskopplingarna i hjärnan.

Ju mer du har den typen av tankar, desto fortare tar du dig

till den typen av tankar då du har skapat en sexfilig motorväg.

Det är ingen grusväg,

ingen liten slingrande historia med grönt vid vägkanten,

utan en sexfilig autostrada.

Med blixtens hastighet hamnar du i den tankesnurran.

Vad vi kan göra är att säga stopp.

Vi är medvetna tänkare, men ingen av oss vet egentligen det.

Vi kan ta kommando över vår hjärna

om vi blir medvetna om att vi kan göra det.

Bara för att hjärnan bjuder oss tankar

betyder inte det att vi behöver ta emot dem.

Vi kan säga stopp och göra en pattern interuption,

en mönsterbrytning.

Eftersom alla tankar har en känsla som hör till,

när du känner en skitkänsla i magen

då kan du vara säker på att den har föregåtts av

en tanke som leder i negativ riktning.

Då kan du säga stopp och sen fokusera på ett annat håll.

Då behöver man gå via en neutral känsla,

för positivt och negativt liknar inte varandra överhuvudtaget.

De är verkligen motpoler, plus att det kan vara

otroligt frustrerande om man liksom tänker:

"Gaska upp dig och tänk lite positivt!"

"Jo, men vänta nu här.

Nu sitter jag med hela den här högen med en massa...

Den liknar ju inte det läget som jag vill vara i."

Men däremot att räkna, det har vi ju gjort sen urminnes tider,

så att räkna... När vi börjar räkna, och då behöver vi räkna...

Om man räknar från ett till 17 och så baklänges 17 till ett,

ett till 17, 17 till ett, det är 68 sekunder.

Det tar 68 sekunder för en tanke att få momentum

i en riktning. Momentum betyder rörelse framåt.

Så efter 68 sekunder föds en tanke som liknar den

som du hade som följs av en känsla och så vidare.

Om du går in i ett negativt tankemönster blir det som en...

Det finns "dankar" som hänger på snören

och så tar man tag i en "dank"

och så blir det liksom...

[Charlotte]

Och så åker de fram och tillbaka i evighet.

[Lili]

I evighet! Och så blir det om vi inte bryter momentum

när vi har satt igång de här kulgungningarna

i negativ riktning. Men om du säger stopp

och börjar räkna, till exempel då ett till 17, 17 till ett,

eller räkna alfabetet framlänges och baklänges,

men du behöver vara aktiv i hjärnan.

Om vi bara räknar, då sätter hjärnan det på autopilot

eftersom vi har gjort det sen vi var små.

Det betyder att hjärnan fortsätter att räkna medan

du fortsätter att gegga i dina tankar,

men du ska alltså bryta möjligheten.

Du kan räkna saker i rummet, räkna röda saker i rummet,

men du behöver vara aktiv i din tanke.

När du fokuserar på nånting som är neutralt,

då mojnar ju även affekten i känslan.

[Charlotte]

Det handlar om att liksom på något sätt störa tanken,

att ha nånting som bryter det där, och det är då

räknandet, menar du, som skulle kunna ta mig

till den till den andra sidan?

[Lili]

Ja, precis. Den tar dig i varje fall till en neutral sida.

Därifrån kan du sen ta dig...

Jag brukar säga att man tar sig från negativt till

negativt neutralt till neutralt till neutralt positivt till positivt.

[Charlotte]

Som en liten skala, stegvis, men du måste komma

bland det neutrala för att kunna uppnå det där

[Lili]

Ja, precis. För att försöka tänka positivt

när man känner negativt är inte helt enkelt.

[Charlotte]

Ja, för många gånger säger man:

"Men skärp till dig! Nu får du sluta älta det här.

Du kan inte hålla på så här längre, bara skärp till dig!"

Det funkar inte, menar du?

[Lili]

Nej. Det är klart att du kan skärpa till dig och inte tala om

att du har de här tankarna,

men tankarna fortsätter ju inne i dig.

Du behöver ta kommando över dina tankar.

Ingen annan ska tala om för dig

att du ska ta kommando över dina tankar.

Du behöver hitta den själv.

[Charlotte]

Men hur tänker du då för en arbetssökande

som har hamnat i de här negativa mönstren?

Hur skulle man då kunna ta sig över på den andra sidan,

för att liksom se eller fylla på med de här positiva sakerna?

Måste man inte ha nånting på den andra sidan

för att det ska ta mig dit,

att man vet att det finns nåt positivt?

[Lili]

Absolut, och det behöver inte vara positivt

som har med just saken att göra.

Min metodik, när jag blandar

kvantfysiken med beteendevetenskapen, när jag pratar

energiperspektivet tillsammans med beteendevetenskapen,

så behöver man veta att de tankar vi har, de känslor vi har,

de får ett energikvitto på ett eller annat sätt.

Om man tittar på Maslows behovstrappa.

om man tittar på vårt behov av att vara inkluderade,

vårt behov av att känna trygghet,

vårt behov av att känna att vi är viktiga,

att vi gör gott och allt sånt här,

alltså när vi hamnar i en sån här situation

där vi blir arbetssökande,

så har vi liksom slagit undan benen av oss själva

just på de tre undre delarna av Maslows behovstrappa,

som alla handlar om överlevnad.

Det är ju ett extremt trauma.

Men med självmedvetenhet kan vi leda oss

på ett helt annat sätt framåt, men vi måste bli självmedvetna.

Men om man är långt ner, om man inte är glad alls,

då kan man göra saker som gör

att man mår lite mindre dåligt.

Det är en enorm skillnad.

Ibland handlar det inte om att vi kan göra nånting

för att må bra, för steget är jättelångt till att må bra.

Däremot kan vi göra steg som gör att vi mår lite mindre dåligt.

Och sen jag tänker så här, för att det är många som tänker:

"Nu står jag vid A och jag vill komma till B,

men jag rör mig inte från A

förrän jag vet hur jag ska komma till B."

Så många blir stående vid A.

[Charlotte]

För man vet inte hur man ska göra.

[Lili]

Nej. Men om man tänker: "Jag vill till B.

Vad kan vara första lilla steget?"

Myrsteg i rätt riktning leder också i rätt riktning

Man kan ofta bli överväldigad.

"Det är så långt ifrån mig att jag inte ens kan

tänka på hur jag ska ta mig dit."

[Charlotte]

Ja. Arbetsförmedlingen vill ju verkligen uppmuntra

personer till att utbilda sig i dag

med tanke på att det är så många

som saknar gymnasieutbildning, men också yrkesutbildningar.

För personer som är i arbetslöshet och kanske också känner

ett visst motstånd till förändring,

för det brukar ju hänga ihop litegrann.

Det är jobbigt med förändringar.

Att gå en utbildning kan ju innebära att jag måste

ändra alla mina rutiner,

men det ändrar kanske min yrkesinriktning också.

Man kanske nånstans vet att man borde,

men man har ett jättestort motstånd. Då vet man egentligen

kanske att det här klivet är B, att jag ska gå från A till B.

Hur ska man ta sig då för att kunna gå de här myrstegen,

alltså från klarhet till klarhet, till B?

[Lili]

Jag tänker att man behöver jobba där man är

med sig själv.

Vi är ju trygghetstörstande vi människor,

vilket betyder att vi blir ofta kvar i en negativ situation

eller relation, för att vi vet vad vi har, men vi vet inte vad vi får.

Det är ju vår överlevnadsstrategi.

Vår hjärna är konstruerad för att överleva,

så därför vill vi ju vara säkra hela tiden.

Det är därför vi också liksom förväntar oss det värsta.

Vår hjärna är kvar på savannen,

där vi förväntade oss att en sabeltandad tiger

skulle komma och sätta tänderna i ändan på oss.

Därför är det mycket enklare att hänfalla till negativa mönster

medan positiva mönster behöver vara ett aktivt val vi gör.

Men om vi börjar titta på oss själva där vi är

och vem vi behöver bli i nästa steg

för att kunna liksom lyfta nosen lite grann i alla fall,

vad skulle jag kunna påverka här

för att om en månad eller ett halvår eller om tio dagar,

eller vad det nu kan vara för nånting,

att jag skulle kunna känna mig inspirerad där?

Vad är det jag behöver ändra precis här?

Ja, jag kanske ska våga göra något lite annorlunda

i min vardag precis här.

Om vi har en arbetssituation eller vi är arbetssökande

och vi behöver göra ganska stora steg

för att ta oss ifrån det läget vi är nu,

då behöver vi ju bli nån annan

och det är den vi behöver bli nyfikna på.

Vem behöver jag bli för att lyfta mig själv

till ett mer inspirerat läge?

[Charlotte]

Men om man inte har nån som kan hjälpa en.

Ibland behöver man ha en dialog med en annan

person för att se det här hos sig själv, för att bli medveten.

Just att bli medveten om att behöva göra en förändring,

bara det är ju ett jättestort steg i sig,

kanske det största steget.

[Lili]

Det är det största steget.

[Charlotte]

Om vi då tar det här med utbildning till exempel.

Det är ju inte vägen till för alla, men för väldigt många är det

faktiskt utbildning som kommer att vara en väg till arbete.

Om man då inte är medveten om att man har

de här negativa mönstren

eller behöver göra ett steg i rätt riktning,

finns det då nånting som man göra för att få

ett annat perspektiv på sin egen situation?

[Lili]

Jag vurmar ju om självmedvetenheten

och den är precis som du säger, man behöver bli

medveten om att man behöver bli medveten.

[Charlotte]

Man vet inte det man vet eller ser inte det man inte ser.

[Lili]

Men det handlar ju hela tiden om

hur jag kan inspirera mig själv till ett annat läge.

Hur inspirera mig själv?

Vad gör mig glad, gör mig inspirerad?

Vad tycker jag är intressant?

Att börja med att fundera på vad som ger mig energi.

[Charlotte]

Det blir nästan som en liten trigger.

Man hittar nånting som på nåt sätt får en

att tänka i andra banor och att börja med:

"Vad gör mig glad? Vad får mig att skratta?"

Det kan ju vara tillräckligt. Det vet man ju själv.

Det är bara att gå till sig själv.

[Lili]

Hela världen har ju fått prova på litegrand hur det är

att vara exkluderad, att känna sig exkluderad,

Man går in i en fas när man ska försöka

komma tillbaka till normaliteten, som är att vara outgoing mer,

att man träffar människor i verkliga livet,

att man är mer en social varelse. När man ska gå tillbaka

till det är det många som känner ett ett ganska starkt motstånd

till det, för att vi har gått in i vår kokong.

Det är ju det som händer också när man

har varit arbetssökande länge

och man känner sig exkluderad från verkligheten.

Man är exkluderad från de som har en tillhörighet

och de känner att de har ett syfte och hela den här biten.

Där precis som de som är i den situationen är vi ju alla nu,

att vi behöver liksom återskapa vår kontakt med verkligheten

och det kan vara ett bra steg att återknyta till verkligheten

för en människa som är långt under isen känslomässigt,

att just titta på:

"Var får jag min energi och var får jag min glädje?"

Jag brukar prata om cylindrar. Man kan faktiskt gå in på

min hemsida, liliost.se, för där har jag

ganska mycket gratismaterial som man kan ladda ner,

och där har jag cylindrarna.

Det här beror alldeles på hur många bajspåsar du har i ditt liv

som du lägger ner i olika cylindrar.

Du tar glascylindern som du lägger ett lock på

och så lägger du ner arbetslösheten.

Det är en riktig bajsmacka.

Den lägger jag ner i en cylinder.

Det betyder inte att jag kör nån bingo bingo, inte tittar på den;

inte låtsas om den eller försöker förneka den.

Nej, det betyder att jag lägger den i den här cylindern

för att den inte ska få äta upp hela min tid.

Mellan cylindrarna finns... Arbetslösheten är där,

sen är ekonomin i en annan cylinder

och kanske min relation i en annan,

för alla de här tre sakerna hänger ihop väldigt mycket,

för att när man är i affekt påverkar det livet.

Och har man då en tendens till att lägga

den här våta filten över hela sitt liv,

blir ju det verkligen en stark tendens.

Men mellan de här cylindrarna finns det utrymme

och det är här vi höjer upp oss själva i frekvens

genom att göra saker som gör oss glada,

göra saker som får igång endorfiner och må bra-hormoner,

vad det nu kan vara för nånting.

Det kan ju vara gratis nöjen, det kan vara att klappa djur

eller vara ute i naturen. Naturen är extremt läkande.

Det finns nånting, framför allt i barrträd,

men nu kommer jag inte ihåg vad det heter.

Det börjar på F och det är barrträd som utsöndrar det.

Det gör att vi höjer vårt immunförsvar

och får igång oxytocinet, så att gå ut i skogen

och banka lite på barrträden gör att vi får in det här

ämnet i kroppen som faktiskt hjälper oss att läka.

Vi kan jobba med det på det sättet.

Om vi då tittar på de här cylindrarna,

om du har jobbat mellan cylindrarna, med utrymmet,

och verkligen sett till att du har sovit bra,

du tränar, du ser till att du gör saker som gör dig glad

även om det är en skitsituation just nu,

då kommer du upp i frekvens mellan cylindrarna.

När du öppnar en cylinder och tittar på den,

då tittar du på den ur ett högre perspektiv.

[Charlotte]

Man liksom tittar ner på den.

[Lili]

Ja, och du har kommit upp. Du har stärkt upp dig själv.

Du har gått förbi acceptansen i medvetandeskalan

och kan titta på det ur ett annat perspektiv.

[Charlotte]

Lite utifrånperspektiv. Perspektiv uppifrån, utifrån.

"Okej, så här är det. Jag har de där. Jag vet att de finns där,

men jag behöver kanske inte ha dem omkring mig

eller att de möter upp mig på det sättet."

Det är ju en väldigt stor klarhet att gå till det.

[Lili]

Jag kan varmt rekommendera er att ladda ner cylindrarna

och testa. "Hur blir det här för mig?"

För vi får lite respit.

Det är som om du har en katastrof hemma med din relation

till exempel och så kommer du till ett arbete, om du har ett.

Då behöver du inte plocka med dig skiten till jobbet,

utan du kan hänga av dig privatkostymen

innan du går in på jobbet.

Där är du inte den personen som har det här,

utan det är en annan del av dig

som inte behöver bära omkring på det just nu.

Sen när du kommer hem så så kan det ju vara...

[Charlotte]

Man lämnar ryggsäcken, kan man säga.

[Lili]

Det är väldigt, väldigt tydligt

när man gör de distinkta valen för sig själv.

[Charlotte]

Det blir bildligt på nåt sätt.

[Lili]

Ja. Så om du nu är i den här situationen,

vilket du förmodligen är

eftersom du lyssnar på den här podden,

att du har en utmaning just nu med att du är arbetssökande.

När kan du liksom hänga av dig den ryggsäcken?

Måste du gå omkring med den ryggsäcken

hela tiden? Ska den behöva definiera vem du är?

För det är inte den du är, utan det är en situation

som du har just nu som du mycket väl kan

lägga ner i en cylinder emellanåt.

Hitta pauser där jag får vara resten av mig själv

som inte är arbetssökande.

För om vi tittar på vem är jag? Jag är mer

av det ni inte ser än av den ni ser, för jag är mina känslor,

jag är mina förhållningssätt, jag är mina tankar.

Man ser inte: "Åh! Där kom lite kärlek. Oj! Där kom lite hat."

Man ser ju inte det, men det betyder inte att det inte finns.

Det betyder bara att det är utanför vår uppfattning,

och vi är så mycket mer än bara vår situation.

[Charlotte]

Absolut. Lili, vi ska ju snart avrunda.

Vilka steg tycker du är de viktigaste att börja med

som arbetssökande för att ta sig från A till B?

Vilket är det första jag ska göra för att kliva i rätt riktning?

[Lili]

Att bli medveten om mitt eget fokus.

Det hävdar jag ju med en druckens envishet.

Att bli medveten om mina tankemönster,

att bli medveten om mina känslomönster,

att bli medveten om hur jag tänker när jag tänker.

Har jag lite otur när jag tänker?

Har jag fastnat i en tankesnurra

som inte leder mig i den riktningen jag vill gå?

Självmedvetenhet är alltid steg ett, faktiskt.

När vi börjar bli medvetna och tänka: "Vänta nu här.

Den där gamla skitsanningen har jag hållit på

att säga till mig hela tiden. Den är ju inte ens sann,

jag håller ju inte ens med om den.

Vad bra! Då kan jag säga tack och hej, leverpastej till dig."

Och sen: "Vad vill jag ersätta den med?"

[Charlotte]

Stoppa den i ryggsäcken och lämna den.

[Lili]

Bränn upp de sakerna som inte gagnar dig.

Skriv ner alla saker, alla tankar, alla känslor,

alla förhållningssätt, alla gamla skitsanningar

som du går omkring och bär på.

Förlåt att jag svär, men det är lite härligt.

Alla sanningar som du går omkring och bär på

och som absolut inte gagnar dig i den situationen du är nu.

Skriv ner dem på ett papper och sen eldar du upp pappret.

[Charlotte]

Så att helt enkelt blir medveten om sina tankar,

se till att man verkligen hittar triggers eller saker som gör

en riktigt glad i livet för att kunna ta rätt steg

och komma till klarhet.

Förhoppningsvis står det ett jobb där på andra sidan.

[Lili]

Precis! Och det kommer ju att göra det

om du bestämmer dig för att det ska göra det.

Men vi vet väldigt sällan vägen till mål,

men vi böra vara öppna för att vara öppna för

att vägen kommer till oss under vägen,

Tillit är vårt absolut viktigaste verktyg.

[Charlotte]

Stort tack, Lili, för att du kom till

Arbetsförmedlingens jobbpodd

och berättade om SÅ KLART-metoden.

[Lili]

Tack så hemskt mycket för att jag fick komma hit.

Lycka till där ute!

[Charlotte]

Du har lyssnat på Arbetsförmedlingens jobbpodd

med mig, Charlotte Lindman.

Gäst var Lili Öst.

Tekniker, Roger Svanell.

Har du tankar och funderingar på

vad vi ska prata om i podden?

Skriv då till podcast@arbetsformedlingen.se.

Det här avsnittet producerades hösten 2021.

Vi hörs!